Disclaimer- Jag äger inte Naruto, Sorgligt, men sant.

Jag tänkte försöka ta en utmaning och skriva den här i en "Jag-form", att det är som huvudpersonen berättar…jag läste det ur en bok och det låt ganska okej… Det är svårare än "han-formen" och så vidare… Men mycket roligare på samma gång:D

Summary: Det är för sent att ringa tillbaka, Naruto kommer aldrig att prata med sin syster Kyuubi igen. Fast det verkar som att hon ber om hjälp från andra sidan graven… Polisen säger att det var en seriemördare som tog Kyuubi's liv, men var det verkligen det? Naruto vågar inte lita på någon längre. Han befinner sig i staden där hans syster dog, och har skrivigt in sig på College under falskt efternamn. Ett drama tar sin början, kommer de mystiska synerna att driva honom rakt i mördarens famn? OOC'ness!

Warning: denna historia kommer att utvecklas till att naruto blir bög. (Inte sån där hardcore gayness, men ni fattar! Han kommer att börja gilla en annan pojke.) Tycker inte om det? Läs inte då. Inte svårare än så!

…………………………………………

Naruto? Naruto, är du där? Snälla, svara om du är det. Jag måste få prata med dig. Fick du mitt e-mail som jag skickade i dag? Jag vet inte vad jag ska göra. Det är nog bäst om jag lämnar det här stället. Naruto, var är du? Du lovade att komma och hälsa på mig. Varför har du inte gjort det? Om du ändå kunde svara! Jag måste tillbaka till repetitionerna nu. Ring mig så snart du kan!

Jag spelade upp min systers meddelande när jag kom hem till vår lägenhet i New York vid elvatiden på kvällen. Jag ringde genast upp henne, men lite motvilligt. Kyuubi är ett år Äldre än jag, men på många sätt var det jag som var den äldre. Hon verkar ha en medfödd förmåga att råka illa ut, och jag får ofta rädda henne ur besvärliga situationer. Men det var nog jag som kunde bete mig mest som den lillebror jag är.

Min syster har en förmåga att överdriva saker och ting och får ofta småsaker att låta som rena katastrofer. Trots att jag misstänkte att det här var ett sådant fall fortsatte jag ändå att ringa till hennes mobiltelefon ända till två på natten. Tidigt nästa morgon försökte jag igen. Jag började bli orolig och bestämde mig för att berätta för mamma om meddelandet på min telefonsvarare. Men innan jag hann göra det ringde polisen i Wisteria och berättade att Kyuubi hade hittats mördad.

……………………………………………

Elva månader senare skjutsade Sarutoubi mig genom Wisterias gator i Maryland.

"Jag gillar inte det här." muttrade han.

"Jag tycker att det är en rätt mysig liten stad," Sa jag och missförstod honom avsiktligt. "Tänk bara på hur mycket ramen det måste finnas här!"

Sarutoubi fick en svettdroppe men skakade av sig den snabbt.

"Du vet vad jag menar, Naruto."

Sarutoubi är av pappas gamla vänner och numera chaufför. Eftersom han började känna av åldern så var hans far snäll nog och fråga honom om han ville bli deras privata chaufför, vilket han inte hade nekat till. Han var numera betraktad som en i familjen.

"Dina föräldrar borde inte ha låtit dig åka."

"Att vara med på ett dramaläger låter som ett spännande sätt att tillbringa sommaren." Sa jag lite undvikande.

"Du avskyr ju att spela teater." Jag gjorde en outgrundlig grimas och svor lite för mig själv.

"Jag är inte sämre än att jag kan ändra mig." Ljög jag.

"Skulle du ändra dig? Du är den mest stabila och normala personen i hela familjen.

Jag skrattade.

"Med tanke på hur egna och ´Normala´ vi är i vår familj säger inte det särskilt mycket."

Min pappa, Kazama Arashi, gör allt med en lätt teatralistisk touch, Han läser inköpslistor och tidningsannonser som om de vore verser skrivna av Shakespeare. När han tar ett glas ur diskmaskinen och håller upp det för att kontrollera att det är rent ser han ut som Hamlet som betraktar den berömda dödskallen. Min mamma, Hitogoroshi Nai, före detta barn och tonårsstjärna i Kalifornien, gav upp sin karriär för att gifta sig med pappa. Men hon kommer alltid att i snö och regn förbli skådespelerska, en varm och uttrycksfull själ som inte låter sig begränsas av fakta eller sunt förnuft.

På många sätt var Kyuubi som mamma, en vacker och kraftfull fjäril som fladdrade från blomma till blomma.

Jag har fått min mammas blonda hår och min pappas vighet och spänst. Men jag måste ha fått ärva någon sorts muterad teatergen från dom också, jag lider nämligen av svår scenskräck.

"Det känns inte som om det är tryggt för dig här." Envisades Sarutoubi.

"Antalet mord per invånare i Wisteria är förmodligen en tiondel jämfört med i New York." Påpekade jag envist. "Dessutom verkar Kyuubi's mördare ha dragit norrut. Senaste gången han slog till var i New Jersey."

Sarutoubi stönade. Jag var rätt säker på att jag inte lurade honom med mitt nonchalanta prat om Kyuubi's mördare. Han såg alltid igenom mig. I början var det faktum att hon fallit offer för en seriemördare som gjort det lite lättare för mig att hantera situationen. Det fick Kyuubi's död att kännas overklig, nästan opersonlig, vilket gav mig en chans att hålla viss distans till det som hänt. Åtminstone ett tag.

Sarutoubi parkerade vid korsningen ett kvarter ifrån Chase College, precis som jag hade sagt åt honom. Innan vi åkte hade jag tittat på en karta över Marylands ostkust. Jag hade planerat vår ankomst till den lilla staden omsorgsfullt och valt en liten omväg för att vi skulle slippa korsa bron över Oyster Creek. Bron under vilken Kyuubi hade hittats mördad.

Sarutoubi stängde av motorn och betraktade mig i backspegeln.

"Jag har känt dig för länge för att inte bli misstänksam när du ber mig att släppa av dig någon annanstans än på den plats du ska till."

Jag log mot honom och steg ur den stora svarta bilen. Sarutoubi mötte mig vid bagageluckan, öppnade den och lyfte ut mitt bagage. Det skulle bli tufft att släpa den tunga resväskan ända till ända till skolan, men det struntade jag i.

"Varför får jag inte köra dig ända fram?"

"Det har jag ju redan sagt. Jag vill inte bli igenkänd."

Han himlade med ögonen.

"Precis som om alla skulle veta vem du är bara för att du har privatchaufför. Det är du säkert inte ensam om. Vilket är den verkliga anledningen?"

Jag svor för mig själv. Gamlingen såg igenom mig alltför lätt. "Jag vill inte dra till mig uppmärksamhet bara."

Mina föräldrar hade låtit skriva in mig på skolan under ett annat efternamn. När mamma hade hämtat sig från chocken över att jag hellre ville ägna mig åt teater än gymnastik höll hon med om att namnbytet skulle minska pressen på mig. Och pappa gillade min ide att uppträda inkognito, det påminde honom om ett romantiskt drama av Shakespeare.

Däremot var de inte lika förtjusta i att jag skulle åka till samma stad och gå i samma skola som Kyuubi hade gjort. Pappa skulle spela huvudrollen i en pjäs i London, och jag lyckades övertala mina föräldrar att en sjuttonåring som jag inte kunde bo på hotell och göra ingenting en hel sommar. Eftersom jag aldrig hade varit i Wisteria förut skulle det finnas färre saker där som påminde mig om Kyuubi än hemma i lägenheten i New York. Jag satte på mig ryggsäcken och gav Sarutoubi en snabb kram.

"Ha en trevlig semester! Vi ses i Augusti."

Jag grep tag i handtaget på min stora hjulförsedda resväska och sneddade över gatan i riktning mot Chase Collage. Samtidigt gjorde jag mitt bästa för att inte titta på Sarutoubi som satte sig bakom ratten och körde därifrån. Att säga adjö till mina föräldrar vid flygplatsen hade varit svårt den här gången, att lämna Sarutoubi hade inte vart särskilt mycket lättare. Jag hade lärt mig att tillfälliga separationer kunde vara för evigt.

Med svetten rinnande i pannan drog jag resväskan längst den ojämna trottoaren. Kyuubi hade haft rätt när det gällde luftfuktigheten i Wisteria. Den var hög. När jag kom till nästa gathörn tog jag upp handen och drog ur svetten från pannan och nacken.

Rakt framför mig tornade det imponerande Chase Collage upp sig. Det var röda tegelbyggnader med skiffertank och höga stora fönster i en fyrkant. Jag gick igenom grindarna och följde den trädkantade gången mot ännu en kringbyggd innegård, som låg bakom den första. Även de här husen var byggda i kolonialstil, men de verkade inte lika gamla. Jag kände genast igen teaterbyggnaden från Kyuubi's beskrivning. Hon hade skrivit att teatern liknade ett gammalt rådhus med höga fönster och ett klocktorn i den ena änden. Entrén till skolan låg i den andra änden av byggnaden och stod mot en parkering och en stor idrottsplats.

Inskrivningen skulle börja först klockan fyra, så jag hade gott om tid. Jag lämnade resväskan på trottoaren och gick uppför trappan till teaterns entré.

Om Kyuubi hade varit med mig hade hon insisterat på att gå in, och det var precis vad jag tänkte göra. Någonting hände med min syster när hon klev över tröskeln till en teater, - det var där som hon kände sig allra mest levande.

Förra sommaren hade varit första gången vi var skilda åt. Trots att jag var hennes lillebror med ett år så delade vi rum och alla vardagsbekymmer med varandra. Vi hade nästan varit tillsammans på allt, hur dumt och konstigt det nu än låter. Vi berättade och visste allt om varande utantill, vilket gjorde det här ännu mera smärtsamt för mig. Kyuubi överraskade oss alla genom att välja ett sommarläger i Maryland i stället för en eftertraktad dramakurs i New York som skulle ha passat hennes talang och erfarenhet bättre. Det visade bara hur desperat hon hade velat komma hemifrån.

Men när hon väl kom till Wisteria hade hon saknat mig. Hon skickade e-mail varje dag och bad mig komma och hälsa på, eller åtminstone skaffa en Msn så hon kunde prata mer naturligt med mig. Men mest ville hon att jag skulle komma så hon kunde tala med mig ansikte mot ansikte och träffa hennes vänner, särskilt Sasuke. Det enda hon pratade om var hur underbar Sasuke var, hur kära de var i varandra och att hon aldrig känt såhär förut trots att om man inte kände honom kunde han framstå som en riktig skitstövel. Jag sköt upp besöket gång på gång. Jag hade levt så länge i skuggan av henne att jag behövde tid att vara någon annan än Kazama Kyuubi's bror. Det hade alltid varit till min nackdel, att alltid blivit granskad uppifrån och ner med nedvärderande blickar, alltid mindre värd än min syster. Och plötsligt stod jag där med all tid i världen.

De senaste elva månaderna hade jag försökt koncentrera mig på skolan och gymnastiken, verkligen ansträngt mig för att övertyga mina föräldrar om att allt var som det skulle, men mitt hjärta och mina tankar var någon annanstans. Jag tappade hela tiden bort saker, vilket var ganska ironiskt eftersom jag hade varit den någorlunda ordningsamma medan Kyuubi hade varit den katastrofalt slarviga.

Utan Kyuubi hade livet blivit väldigt lugnt, men ändå kände jag ingen frid. Jag kunde inte förklara det för mina föräldrar, inte ens för mig själv, men jag kände det som om Kyuubi's själ fanns kvar i Wisteria. Det var som om hon väntade på mig där, väntade på att jag skulle hålla mitt löfte om att komma dit.

Jag la handen på mässingshandtaget och upptäckte att dörren var olåst. Med en känsla av att vara väntad gick jag in.

…………………………………………………..

Fönsterluckorna i foajén var stängda och den enda ljuskällan man kunde finna var skylten vid nödutgången. Eftersom jag hade ägnat större delen av min barndom åt att leka kurragömma i dåligt upplysta rum kände jag mig genast hemma och fortsatte mot dörrarna till teatersalongen. Även de var olåsta.

Jag öppnade dem och gick in.

Salongen låg i halvdunkel. En ensam lampa lyste längst bak på scenen. Men även om det hade varit becksvart skulle doften, en blandning av unken luft, damm och gammal målarfärg, har talat om för mig att jag befann mig på en teater. Jag gick igenom mittgången, kastade en blick på balkongen ovanför mitt huvud och satte mig ner. Stolen var låg och obekväm.

"Jag är här, Kyuubi. Jag kom till slut."

Plötsligt greps jag av en känsla av att min syster befann sig i salongen. Jag mindes hennes röst, dess klangfullhet och styrka när hon stod på scenen, och det roade tonfallet när hon lutade sig mot mig under en föreställning och viskade en kritisk kommentar till en slarvig replik hon hört.

Jag svalde hårt. Jag förstod inte hur jag någonsin skulle komma över min saknad efter henne. Sedan hörde jag ett prasslande ljud och vände mig snabbt om.

´Säkert möss.´ tänkte jag. ´Den här gamla teatern är nog full av dom. Om någon hade kommit in genom dörren skulle jag ha känt luftdraget.´

Trots det så fortsatte jag att lyssna med alla sinnen på helspänn. Jag blev medveten om ett annat ljud, lika mjukt som mina andetag. Mumlet av röster. Det kom emot mig från alla håll. ´Flickröster,´ tänkte jag när ljudet blev starkare. ´Nej, en röst som steg och sjönk och höjde över sig själv, men bara en röst – Kyuubi's.´

Jag satt alldeles stilla och vågade inte andas.

Rösterna dog bort. Tystnaden som följde var så intensiv att det dunkade i öronen på mig och jag visste inte om jag verkligen hade hört min döda systers röst eller bara inbillat mig om alltihop. Långsamt reste jag mig upp och tittade mig omkring, men jag kunde inte se något annat än nödutgångarna, det förgyllda balkongräcket och den svagt upplysta scenen.

"Kyuubi?"

Det hade alltid funnits ett speciellt band mellan min syster och mig. Vi var inte lika till utseendet över huvud taget, men när vi var små hade vi gjort allt för att övertyga folk i vår omgivning att vi var tvillingar. Vi var vänsterhänta båda två och hade lätt för att förstå språk. Enligt våra föräldrar hade vi ett eget språk, som tvillingar brukar ha. Även när vi blev äldre verkade Kyuubi veta vad jag tänkte och vice versa.

Kunde den förmågan finnas kvar efter döden?

Nej. Det var bara jag som ville att det skulle vara så. Jag som inte vågade släppa taget. Jag hade alltid vart lite uppe i det blå med tankar.

Jag gick längst mittgången och fortsatte uppför trappan till scenen. Om Kyuubi hade varit med mig så skulle hon ha rusat ut på den och börjat en improviserad föreställning. Jag ställde mig på scenen och vände mig mot de tomma bakraderna.

´Jag är här, Kyuubi.´ tänkte jag igen.

Efter min systers död hade jag försökt bryta vanan att prata med henne inne i mitt huvud, men det hade visat sig vara omöjligt.

"Jag har kommit som jag lovade."

Jag gnuggade mina armar, för luften omkring mig hade plötsligt blivit kylig. Jag kände mig konstig, nästan tyngdlös. Det snurrade i huvudet. Det var som om jag höll på att flyta ut ur min egen kropp. Känslan var märkligt behaglig till en början, men sedan kändes det som om benen och musklerna höll på att domna bort. Jag kunde inte längre känna mig kopp och kände hur paniken började bubbla upp.

Plötsligt badade scenen i ljus, ett blått ljus, som om strålkastarna var täckta av ett färgat filter. Ord dök upp i mitt huvud. De verkade märkligt välbekanta, som om jag hade hört dom många gånger förut.

"O tid, lös upp den här knuten om det går! För mig är knuten alldeles för svår."

I nästa sekund insåg jag att jag hade uttalat orden högt.

"Fel pjäs."

Jag ryckte till när jag hörde den mörka rösten.

"Den där spelade vi i fjol."

Jag snurrade runt på en häl.

"Förlåt, det var inte meningen att skrämma dig."

Det blå ljuset bleknade och blev till en vanlig scenbelysning. En lång smal killa med mörkt hår, nästan svart, i min ålder eller något äldre, ställde ner en kartong på golvet. Han måste ha tänt belysningen bakom kulisserna. Nu kom han emot mig med handen utsträckt och ett leende på läpparna.

"Hej, jag heter Sai."

"Naruto, Uzumaki Naruto."

Sai betraktade mig en lång stund, och jag undrade för ett tag om jag hade låtit osäker när jag sa mitt efternamn. Sedan log han på nytt. Det var ett lojt, nästan retsamt leende.

"Uzumaki Naruto med det spikiga blonda håret. Kul att träffas. Ska du vara med på lägret?"

"Ja, du också?"

Han skakade på huvudet.

"Jag ska vara bakom kulisserna och hjälpa regissören."

Sai tog upp en fickkniv, fällde ut bladet och skar upp kartongen med ett snabbt snitt.

"Vill du ha en bok? Håller du på och övar på pjäsen?"

"Nej, jag är ingen skådis. Jag är här för att lära mig mer om scenografi."

Han gav mig ännu en lång och nyfiken blick. Sedan tog han upp en handfull pocketböcker ur kartongen. Det var Shakespeares En Midsommarnattsdröm.

"Du har tydligen inte träffat Kakashi än. Han är regissör här och insisterar på att alla är med och agerar, typ som ett team."

"Han kan insistera hur mycket han vill, det spelar ingen roll. Jag lider av scenskräck. Jag kan spela teater i ett klassrum eller hemma med kompisar utan problem, men när jag ställer mig på en scen och strålkastarna riktas mot mig så händer det nåt."

"Vad då?" Undrade Sai roat.

"Jag tappar rösten, händerna blir blöta av svett och det känns som om jag ska spy. Fast det är klart, jag har aldrig stannat kvar på scenen tillräckligt länge för att verkligen göra det." Jag lipade åt honom lite lätt.

Han skrattade.

"Det är förnedrande." Sa jag med en grimas.

"Det kan jag förstå," Sa han mjukt. "Men vi kanske kan ta och bota dig från scenskräcken?"

Jag gick mot honom med bestämda steg.

"Skulle inte du kunna berätta för regissören om mitt lilla problem?" Han tittade på mig och log. Det var nått fel i hans leende, men jag kunde inte sätta fingret på vad. De svarta ögonen verkade kunna skifta blixtsnabbt mellan allvar och lek.

"Jag kan ju alltid försöka, men jag varnar dig. Kakashi kan vara rätt envis." Sai tog en paus och la till. "Plus det faktum att han nästan alltid kommer för sent. Han är till och med stolt över det."

"Det låter som om du känner honom väl." Sa jag om undrade om Sai hade känt min syster.

"jag har varit med på hans sommarläger sen jag gick i high school. Såg du föreställningen i fjol?"

"Nej, vilken pjäs spelade ni då?"

"Du sa ju några rader ur den alldeles nyss."

För ett ögonblick kände jag mig nästan avslöjad. Trettondagsafton.

"Violas repliker, du vet?"

Kyuubi hade spelat Viola. Det var därför jag kunde replikerna, jag hade hjälpt henne att öva inför provspelningen. Sai's granskande blick gjorde mig besvärad. Anade han vem jag var? ´Var inte fånig, Kyuubi hade haft flammande rött hår och konjaksbruna ögon, som mamma. Pappa och jag, däremot, var blonda och blåögda.´

Vi hade begravt Kyuubi i det tysta, med bara den närmaste familjen närvarande. Och mamma hade alltid skyddat mig från media, så mitt fotografi hade varken förekommit i tidningen eller på teve.

"Det är en bra pjäs, vi spelade den i min skola förra terminen." Jag ljög fram det som en förklaring till att jag kunde replikerna utantill.

"Konstigt," Muttrade han medan han räknade böckerna i kartongen.

"Vad är konstigt?" frågade jag.

"Det är konstigt, om jag har fattat rätt, att du som är kille sökte eller spelade rollen som Viola." Hans ögon fick ett lekfullt uttryck och han skrattade lite för sig själv.

"Så var det inte alls, jag tyckte bara att hon som spelade var väldigt bra och lärde mig replikerna automatiskt. Om u inte minns vad jag sa så hade jag scenskräck, remember?" jag tvingade ner rodnaden som hade kommit upp under samtalet. Sai låtsades som fortsatte att räkna böcker och låtsas som ingenting.

Efter en stund så reste han på sig . "Vart ska du bo?"

"Jag tror det stod Gula villan i mina papper."

"Grattis!"

"Vad menar du?"

Sai skrattade.

"Lägerdeltagarna bor i fyra hus på collegeområdet. Jag är husvärd för ett av dem, och två andra elever ansvarar för sina hus. Men i gula villan regerar självaste Majorskan. Jag tror att förra årets deltagare hade ännu mer färgfulla öknamn på henne.

Kyuubi hade haft ett par stycken, men hon hade å andra sidan aldrig varit särskilt förtjust i auktoriteter.

"Är hon verkligen så hemsk?"

Han ryckte på axlarna.

"Jag tycker inte det, men det kan förstås bero på att hon är min mamma."

Jag skrattade högt, och slog sedan handen för munnen när jag insåg vad jag hade gjort. Rädd av att jag hade sårat hans känslor tittade jag ner på golvet lite skamset.

Han tog bort min hand från min mun och lyfte på min haka så jag såg han i ögonen.

"Göm inte ditt leende, Naruto. Det är vackert."

Jag kände hur kinderna hettade. Jag blev genast medveten om att han var en kille, precis som jag. Jag stelnade upp lite grann vid tanken. ´STÖTER HAN PÅ MIG?!´

Jag inspekterade honom ännu en gång, och blev medveten om hans mörka ögon och långa ögonfransar. ´Okej Naruto, freaka inte ut nu, men är det bara jag, eller checkar du ut honom?!´ Jag hade lust att slå till mig själv över hur mina tankar började gå.

"Om du väntar tills jag är färdig så kan jag visa dig vägen till Gula villan."

"Okej." ´OKEJ?!, det enda du kan svara på det är OKEJ?! Jeesus, Naruto, vad händer med dig?´

Sai försvann in bakom kulisserna. Jag gick fram och satte mig på scenkanten, dinglade med benen och försökte få bort tankarna om att han hade flörtat med honom, vilken han definitivt inte hade. Sai hade hört mig säga Kyuubis repliker, men han hade nämnt mumlet av röster som jag hade hört när jag satt i salongen. Jag ville fråga honom om det, men jag var rädd att han skulle tro att jag hade fått en skruv lös eller något.

Egentligen var det inte särskilt förvånande att jag blev påmind om Kyuubi's repliker när jag befann mig på en plats där jag inte låta bli att tänka på henne. I själva verkat var det bara naturligt att jag, som saknade henne så mycket, inbillade mig om att jag hörde hennes röst. Yep, så måste det vara.

Jag fick syn på någon i ögonvrån, - en hastig rörelse uppe på balkongen. Jag ansträngde mig för att se vad det var, men det var alltför mörkt däruppe.

Jag reste mig snabbt upp och såg en strimma ljus när en dörr öppnades och en mörk figur graciöst gled ut genom den. Någon hade suttit där uppe.

´Hur länge då?, Ända sedan jag kom in i salongen?´

"Vad är det?, Har det hänt något?" Frågade Sai bakom mig.

"Nej då, jag kom bara ihåg att jag lämnade mitt bagage utanför entrén." Jag tog min högra hand bakom huvudet och skrattade lite nervöst. Sai verkade inte ta någon notis om mitt nervösa beteende.

"Det är ingen fara. Jag ska visa dig var bakdörren är, det är den alla använder sig av här. Sen kan du gå runt och hämta dina grejer."

Han gick före mig in bakom scenen och släckte alla lampor utom den som hade varit tänd när jag kom in. Sedan fortsatte vi nerför en trappa som ledde till en dubbeldörr.

"Den här ingången är aldrig låst, Folk som är från storstan brukar tycka att det är konstigt, men det finns inget att vara rädd för i Wisteria." Sa Sai.

´Nej nej, såklart. Bortsett från en och annan seriemördare, annars är det lugnt. Luungt.´

Vi kom ut på en yttertrappa, gick nerför den och korsade gräsmattan. På andra sidan gatan låg fyra stora viktorianska villor i en rad. Det stod bilar parkerade utanför dem, väskor på trottoaren och ungdomar på verandorna. En tjej vinkade och ropade något åt Sai.

"Vi ses senare, Naruto." Sa han och började gå i riktning mot henne.

Jag gick runt till framsidan av teatern för att hämta min väska. När jag rundade hörnet och höll på att gå in i en annan kille. Vi tvärstannade båda två. Han var i min ålder, lång med mörkt svart hår som fick ett blått sken i solljuset med svarta jeans och en svart t-shirt.

Han sneglade på mig och tittade sedan snabbt bort, men jag fortsatte att stirra. Han hade dom mörkaste ögon jag någonsin sett, så mörka att Sai's verkade grå i jämförelse. ´Sai, släng dig i väggen och welcome new guy!´ När jag registrerat vad jag tänkte kände jag hur rodnaden började sprida sig. Jag tittade snabbt ner. Vad håller jag på med egentligen? Vad tänker jag med?´

"Ursäkta mig," sa han och gjorde en onödigt stor omväg runt mig.

Jag vände mig om och såg honom gå mot husen på andra sidan gatan. Jag visste att alla dramastudenter brukar ha åtminstone en uppsättning helsvarta kläder i garderoben, för svart är dramatiskt, tufft och coolt. I alla fall i min egna åsikt.

Men, slog det mig, det är också den färg man använder när man inte vill bli sedd i ett mörkt rum, och den här killen ville inte bli upptäckt, - åtminstone inte av mig. Det hade jag förstått av hans sätt att snabbt vända bort blicken.

Han hade verkat skuldmedveten, som om jag hade kommit på honom med något förbjudet.

´Hade han också hört Kyuubi's röst? Var det i själva verket han som låg bakom det jag hört?´ En inspelning av hennes röst uppspelad på teaterns ljudanläggning var kanske det jag hade hört.

Det fanns bara ett problem med den förklaringen – den väckte en följdfråga. Varför skulle någon vilja göra något sådant?

………………………………………………………………

Sådär:D första kapitlet klart.. vad tycker ni om den än å länge då? 

Jag hade först tänkt mig att det skulle vara Sakura, och inte Kyuubi som skulle ha vart hans syster.. men på något sätt tordes jag inte. Det var som att något skrek ett fett NEJ! I ansiktet på mig…kan ha varit min syster…who knows? (A)

Sen finns det ju det fakta att jag inte är alltför förtjust i Sakura.. inte överdrivet " I HATE SAKURA!", men ändå… heh.

Kom med förslag:D

Och glömde jag meddela att jag älskar kommentarer? (A). 3