Disclaimer: Nästan alla karaktärer tillhör J.K. Rowling, men alla barn och liknande tillhör mig, liksom själva berättelsen.

Hoppas någon läser och kommenterar på bra och dåligt.

Prolog

Jag hade älskat honom. Jag antar att jag fortfarande gör det. Elva år har gått, men ibland känns det som om det bara var igår han kysst mig inför hela skolan första gången, och inte alls brytt sig om vad någon annan tyckte. Andra gånger känns det som om det var århundraden sedan jag sist sett honom och fått hålla om honom.
Jag har en sak kvar att leva för, och utan det vet jag inte var jag skulle vara. Jag har inte haft kontakt med Harry och Ron på flera år, elva för att vara exakt.
Efter Hogwarts slutat hade jag lämnat trollkarlsvärlden och försvunnit helt. Jag ville inte ha något mer med den att göra, vilket tyvärr innebar att jag lämnade dem bakom mig också. Det enda jag har kvar från tiden på Hogwarts, är mina föräldrar, men inte ens de vet någonting om mig. Jag skickar ett brev då och då, men jag har inte träffat dem sen jag var sjutton år. Jag lever helt och fullt som en mugglare, med min trollstav och alla mina andra trollkarls saker inlåsta i källaren hos mina föräldrar. Jag lever ett helt annat liv än jag någonsin trodde att jag skulle leva. Inte ens som mugglare hade jag trott att jag skulle leva såhär. Jag hade bytt för och efternamn, för jag kunde helt enkelt inte stå ut med alla minnen.
"Mamma!" Det där var det enda ljuset i mitt liv. Min dotter. Angela. Jag brukade kalla henne Angel, Ang eller Angie. Mest Angel då hon var som en ängel för mig. En räddande ängel. Jag slår försiktigt upp ögonen och ser på henne där hon lagt sig bredvid mig i sängen och ser mig i ögonen vars ögon är fulla av förtjusning.
"Mamma! Det är en uggla utanför fönstret!" Jag sätter mig upp och skyndar mig ut i köket. Mycket riktigt. En uggla sitter utanför fönstret och väntar på att bli insläppt. Med ett sorgset leende öppnar jag fönstret efter att ha ropat in Angel i rummet. Ugglan flyger snabbt in och lämnar ett brev framför hennes fötter innan den försvinner ut genom fönstret. Chockad böjer sig Angel ner och plockar upp brevet.
"Mamma, vad är det här?" Jag säger ingenting, ser henne bara öppna brevet och ge till ett förtjust skrik.
"Mamma, mamma! Jag ska börja på en skola som heter... Hogwarts! Ååh mamma! Kan vi åka och köpa alla saker idag? Snälla!' Jag håller upp händerna för att visa att hon får lugna ner sig.
'Ta det lugnt Angel. Ja, vi kan väl åka dit idag och skaffa dina saker. Men jag ska börja med frukosten nu, så sätt dig ner och ta det lugnt. Ge mig listan så jag får se vad vi ska skaffa." Tyst ger hon mig listan, uppenbarligen chockad då hon återigen läst brevet och insett att hon är en häxa. Hon springer sedan uppför trappan och kommer ner igen efter fem minuter iklädd mjukis byxor och en matchande tröja som hon inte kunnat slänga bort. Medan jag förbereder frukosten dyker minnen upp. Både glada och sorgsna. Många objudna som jag egentligen inte alls vill minnas.

Jag kom ut från perrong 9¾ och ger Harry och Ron en varsin kram och ser hur de vinkar hejdå innan de går åt motsatt håll och jag går mot mina föräldrar. De kramar om mig, och ler. Jag kan inte förstå hur de kan vara glada. Min värld har stannat. Den stannade för ett tag sedan, med bara några ytterst få ljusglimtar. När vi kommer hem ler jag mot mina föräldrar och tar upp alla saker till mitt rum innan jag snabbt kommer ner igen och pratar med mina föräldrar. De har lovat att skjutsa in mig till ministeriet imorgon så jag kan genomgå mitt spöktransferens prov. Provet gick bra, så nu kan jag transferera mig vart jag vill, och eftersom mina föräldrar är hemma så bestämmer jag mig för att göra just det. Jag ropar åt dem att jag är hemma innan jag försvinner upp på mitt rum och kastar mig på sängen. Det har blivit ganska sent så jag släcker lampan och kryper i säng.
Men mitt i natten vaknar jag igen och smyger tyst upp ur sängen och tar fram min trollstav. Jag riktar den mot alla mina trollkarls saker och får dem att åka ner i kofferten igen. Alla mina böcker, klädnader, foton, till och med på Harry, Ron och mig, -allt. Tillslut tar jag och lägger ner min trollstav i en sammets box, och stänger locket till kofferten innan jag låser den. Mamma kommer för att hämta den nästa morgon, och bär ner den, utan att tänka på vad som kan ligga i den.

Jag står utanför mitt hem med väskorna packade tidigt på morgonen. Jag kastar en sista blick mot huset innan jag kliver in i taxin och hoppas att mina föräldrar kan förlåta mig för vad jag tänker göra. Jag kan inte stanna kvar. Allt påminner mig om vad jag försöker glömma, och jag orkar inte stanna kvar. Jag ger mig av.
I oktober det året åker jag akut in till sjukhuset, och nio timmar senare har jag fått en dotter. Det är ett litet mirakel, och jag kan se att hon kommer bli en skönhet.
"Vad ska hon heta?" Sköterskan. Jag funderar ett tag, men inser sedan att namnet är självklart.
"Angela. Hon ska heta Angela." Sköterskan ler mot mig, och även om jag tycker mig se en skymt av sorg och medlidande i hennes blick bryr jag mig inte. Jag har fått något att leva för igen. När sköterskan är på väg bort viskar jag tyst ner mot Angelas huvud, och jag håller henne tätt intill mig.
"Jag önskar du fick träffa henne Draco. Hon är ett mirakel, vårt lilla mirakel." För första gången sedan Draco dog så ler jag. Ett litet sorgset leende, men det är ändå ett leende. Som om någon hört mig, så öppnar Angel ögonen och ser rakt på mig och jag blinkar. Hon har blåa ögon. Det har visserligen många barn, men det är något bekant med de där ögonen.

Några år senare ska Angel börja skolan. Då vi står utanför skolan ser hon upp på mig med rädda ögon. Det har alltid varit bara vi två. Hon ville aldrig ha några vänner. Hon undvek dem, så jag kan förstå att hon är rädd.
"Mamma, jag är rädd. Tänk om... Tänk om de inte tycker om mig..." Hon tvekar och mitt hjärta värker för henne. Hon är så liten.
"De kommer tycka om dig. Jag tycker om dig vännen, och det kommer de också göra. Dessutom, är du inte nervös inför första dagen i skolan?" Hon nickade.
"Nå dåså. Kom nu så går vi och ser om vi inte kan hitta din lärare." Hon nickar glatt, rädslan är som bortblåst och hon tar min hand medan vi går in genom dörrarna. Vi hittar snart klassrummet, och kliver in. Lektionerna har inte börjat än och det är fullt med barn i hennes ålder som springer omkring och leker. Hon stannar skräckslagen i dörröppningen och ser på alla.
"Ååh, du måste vara ny här." Det är läraren.
"Hej, jag heter Sheila Grath och ska vara lärare för den här klassen. Du måste vara..." Hon låter den oavslutade meningen hänga i luften mellan oss.
"Eileen Dormy." Hon nickade och sträckte fram handen.
"Trevligt att träffas. Och vad snällt av dig att ta hit din syster. Jag vet att det är svårt för en del barn första dagen." Angela såg mellan oss.
"Mamma, vad pratar hon om? Jag har ingen syster..." Jag ler ner mot henne.
"Jag vet Angel, jag vet." Jag vänder mig tillbaka mot en chockad lärare.
"Är du hennes mamma? Men, du är så ung!" Den här gången log jag inte.
"Ja, jag är ung, men det här är inte om mig. Det är om barnen som du ska undervisa i år." Hon nickade, uppenbarligen fortfarande chockad. Hon log sedan ner mot Angel.
'Såå, vad heter du då?" Angel såg upp på mig med stora ögon och jag nickade.
"Angela Dormy. Men jag kallas för Angel eller Angie" Sheila log mot henne och sträckte ut en hand mot Angel som tvekade innan hon tog den.
Sheila följde Angel till andra sidan av rummet och presenterade henne för de andra och jag kunde se hur en del av barnen verkade ha svårt att förstå hur hon kunde se ut som hon gjorde. Det var ingen hemlighet att hennes utseende var ovanligt, och hon frågade mig ofta vart hon fått det ifrån, då hon inte var väldigt lik mig. Jag log då jag tänkte tillbaka till en annan person som haft samma silverblonda hår och gråblåa ögon, även om Angels var mer blå än grå. De skiftade i färg beroende på hennes humör, vanligtvis var de isblå, med några små stänk av grått i, och var hon glad så blev de djupt blå, men då hon blev förolämpad eller var på väg att bli arg blev ögonen mer grå än hennes vanliga isblåa färg. Jag hade lärt mig att blev hennes ögon helt grå, då var det problem. Hon var häxa. Det hade jag vetat länge, hon lyckades med mycket, för det mesta då hon blev arg, men hon märkte det inte själv. Helt plötsligt snurrade hon runt och såg på mig.
"Mamma!" Ropade hon.
"Mamma, du hade rätt. De tycker om mig." Ögonen var helt blåa, och jag böjde mig ner och kramade om henne.
"Det är klart att de tycker om dig, det vet du. Min lilla ängel..." Hon log mot mig, och kramade om mig en sista gång.
"Kommer du och hämtar mig sen?" Jag nickade.
"Jag skulle inte missa det för någonting i hela världen." Hon log och släppte taget om mig och jag reste mig upp. I dörren vände jag mig om och såg på henne, hon vinkade glatt innan hon återgick till lekarna med sina nyfunna vänner. När jag kommer ut på gatan går jag sakta mot den plats där jag jobbar, det är väl ganska bra betalt, vi klarar oss i alla fall, men, - någonting fattas, och det krävs inget geni för att lista ut vad. Jag suckade.
"Ååh Draco, om du bara var här. Allt skulle vara så annorlunda, och jag skulle inte ens vara här. Vi skulle vara i trollkarlsvärlden, och jag och Angel skulle kanske vänta på dig just nu för att du skulle komma ner och äta frukost med oss innan du försvann till jobbet." En tår trillade nerför min kind och jag torkade ilsket bort den. Det gjorde så otroligt ont att tänka på honom, och det har gått flera år. Min räddning var just Angel, och jag tackade gud varje dag för att jag fått henne, för att jag fått behålla henne...