Oliver vaknade. Han vaknade. Han måste vara vaken, eller hur? Huvudet värkte, och resten av kroppen ville han helst inte tänka på. Det kändes inte som någon dröm han någonsin varit med om. Alltså måste han vara vaken. Logik på hög nivå. Men han kände sig lite luddig i huvudet, och det här var det bästa sättet att vakna till igen. Nästa logiska steg – bäst att ta det långsamt nu, annars skulle huvudet sprängas – allt i går hade verkligen hänt på riktigt.
Han hade druckit, ganska mycket faktiskt, men han klarade mycket mer än så innan hjärnan slutade fungera. Han hade inte varit så värst full, men tillräckligt full för att följa killen med de konstiga kläderna. Han visste ett bättre ställe, hade han, killen alltså, sagt. "Den läckande grytan", eller något i den stilen. Oliver hade följt med.
Inne på "Den läckande grytan" – nej, "kitteln" var det, "Den läckande kitteln" – hade det varit fullt av folk med konstiga kläder. Inte för att Oliver hade brytt sig – han var tillräckligt full för att vara du och bror med alla, vare sig de ville eller inte. Han hade bjudit hela bordet på en omgång underlig dricka – söt, men stark som in i helvete – sedan hade någon annan bjudit, och sedan nästa. De hade varit inne på femte eller sjätte omgången, och hälften hade börjat hamna under bordet, då allting hade exploderat.
Så, så långt var allting klart, eller så klart det kunde bli. Men var befann han sig nu? Det var ett sjukhusrum, gissade han, för väggarna hade den där vita, otrevligt hygieniska färgen som bara sjukhusväggar kan ha. Men varför hängde det en mantel på en krok på väggen? Oliver satte sig upp och tittade sig omkring. Det var något som inte stämde. På nattduksbordet låg en tidning, som han vid en första blick trott var "The Daily Telegraph". Nu såg han att den hette "The Daily Prophet", och dessutom – och det fick honom att tro att det var ett mentalsjukhus han befann sig på – bilden på framsidan rörde sig. "Ni-Vet-Vem attackerar på nytt" löd den stora rubriken, och under bilden, i något mindre stil: "Kraftig förbannelse totalförstör 'Den läckande kitteln' – två döda och tiotals skadade." Bilden, såg Oliver nu, föreställde rummet där han druckit kvällen innan. Möblerna låg kringslängda, såg det ut som, och allt verkade svartbränt.
Ett irriterande, knackande ljud, som Oliver först inte hade lagt märke till, blev högre och envisare. Han tittade mot fönstret – ljudet kom därifrån – och ryckte till när han såg vad det var. En liten uggla dunkade enträget näbben mot glasrutan. Runt benet hade den underliga fågeln en bit av något konstigt papper, fastknutet med en snörstump.
Mannen i sängen bredvid Olivers stönade till och vände på sig. Han tycktes få syn på ugglan. Han försökte resa sig upp, men det gick tydligen inte särskilt bra.
– James, sade han med svag röst, kan du släppa in Mercur?
Oliver såg sig omkring. för att se vem mannen talade till, men det fanns inga fler än dem två i rummet. Så, en till galning, tänkte han, nästan glatt. Han sträckte ut handen och öppnade fönstret. Genast flög den lilla ugglan in, och satte sig på den andre mannens sängkant.
Medan främlingen vecklade upp papperslappen och läste den tog sig Oliver tid att titta lite närmare på honom. Han var blek, och nästan genomskinligt tunn. Det ljusbruna håret hade grå strimmor, men han såg inte särskilt lastgammal ut. Snarare liknade han en som varit med om alltför mycket ont i sitt liv. Han verkade en liten smula bekant... nu kände Oliver igen honom. Han hade suttit i ett hörn på "Den läckande kitteln", och envisats med att bara dricka te. Det där martyransiktet glömde man inte så lätt. För fin för att dricka lite, va? En smula "ömtålig", va? Oliver tyckte instinktivt illa om honom.
Efter att ha kommit såpass långt i sina tankebanor, kände Oliver hur det blev svårt att hålla ögonen öppna längre. Långsamt, och mycket motvilligt, föll han i djup sömn.
Oliver vaknade igen av att dörren öppnades. En ung kvinna på kanske tjugo år kom in. Hon gick rakt fram till den andres säng, och satte sig på sängkanten.
– Remus, sade hon mjukt, Remus, vakna.
Remus – så hette han tydligen, vilket underligt namn – slog upp ögonen.
– Josephine? frågade han hest.
– Ja, svarade hon, jag är här. Hur mår du?
– Hemskt, sade han med ett kort skratt.
– Jag läste i "Prophet" vad som hände, sade Josephine. Det är ju fruktansvärt! Men det var inte Voldemort själv den här gången. Nå, hur som helst, det får vi ta någon annan gång. Professor Dumbledore och madam Pomfrey är på väg. De...
– Jag vet, sade Remus torrt. Jag fick en uggla från Dumbledore. "S:t Mungo's sjukhus kan tyvärr inte ta hand om varulvar eller dylika mörka varelser." Men de hämtade alla från "Den läckande kitteln", de hann väl inte kolla upp i registret.
– Men nu ska vi snart tillbaka till skolan, sade Josephine, och madam Pomfrey har gudskelov inga sådana löjliga... rasistiska... fördomar.
– Vad är det för datum, frågade Remus plötsligt.
– Varför... åh, nu förstår... det är två dagar till fullmåne.
Remus' svar dränktes i en serie hackande hostningar. När han kunde andas normalt igen sjönk han tillbaka mot kuddarna med ögonen slutna. Josephine strök försiktigt med ena handen över hans bleka ansikte.
Blir det gulligare än så här, tänkte Oliver, så står jag inte ut längre. Han tyckte fortfarande inte om Remus – han hade aldrig varit mycket för martyrtypen. Lev medan du har livet i behåll, och går något dig emot, så gör något åt det. Carpe diem – Grip dagen.
Men den där Josephine såg inte så tokig ut, tvärtom, hon var riktigt snygg. Hon hade den där glimten i ögat också, som antydde att hon vågade lite mer än de flesta andra tjejer. Synd bara att hon verkade ha fastnat för den där mesen. Men... det gick väl att ändra på...
Dörren öppnades för andra gången. Mannen som nu kom in var den i särklass märkligaste man Oliver någonsin sett. Han var klädd i en lång klädnad, en grön, pälsfodrad mantel, högklackade läderstövlar med silverspännen och ett par halvmåneformade glasögon prydde hans oerhört krokiga näsa. Hans hår var väldigt vitt och väldigt långt, liksom skägget. I ena handen höll han en grå, spetsig hatt med vida brätten.
Bakom honom kom en kvinna, ganska rund, med ett mycket bestämt uttryck i ansiktet. Också hon var klädd i en lång klädnad och en pälsfodrad mantel. I händerna höll hon en korg med en duk över. Var detta de som Josephine hade talat om – professor något-som-Oliver-hade-glömt och madam någonting-annat-som-han-inte-heller-mindes.
Det var det. Josephine reste sig upp och gick fram mot dem.
– Professor Dumbledore!
– Snälla Josephine, sade Dumbledore – kan man verkligen heta så? – kalla mig Albus. Jag vet inte hur många gånger jag har bett dig om det.
– Hundrafyrtiotre, sade Josephine lugnt.
Under deras meningsutbyte hade kvinnan – madam Pomfrey, så hette hon – gått fram till Remus, som nu hade satt sig upp i sängen.
– Var är du sårad?
– I axeln.
– Bara? frågade madam Pomfrey misstroget.
– Jag satt en bit bort från själva explosionen, jag klarade mig ganska bra.
Madam Pomfrey, som fortfarande såg misstrogen ut, började knäppa upp Remus' nattskjorta. Han sade inget, men ryckte till och bleknade märkbart när hon drog ner den över axeln och blottade ett stort sår.
– Så, de nedlät sig inte ens till att förbinda dina sår? frågade madam Pomfrey. Jag tror att jag ska tala med S:t Mungos' styrelse.
Hon tog upp en tygbit och en liten flaska ur korgen. En frisk men stark doft fyllde rummet när hon drog ur korken och hällde några droppar på tygbiten.
Oliver fick lite högre tankar om Remus då mannen inte sade ett ljud när madam Pomfrey började rengöra hans sår. Han hade ett underligt uttryck i ansiktet, han verkade nästan... van? Som om det inte var något nytt att bli skadad. Hela hans rygg var full av ärr i alla möjliga storlekar. Vad hade han gjort? Några av ärren var gamla och bleknade, andra verkade nyare.
När madam Pomfrey var klar med Remus – han hade haft ett tiotal småsår till – fick hon syn på Oliver.
– Harry?
Oliver suckade. Detta var det andra namnet som han hade blivit kallad för, och det var fortfarande inte rätt.
– Jag heter faktiskt Oliver, sade han rakt ut i luften.
Alla i rummet vände sig mot honom.
– Du är inte James, sade Remus.
– Remus, sade professor Dumbledore, James är död.
– Jag vet, sade Remus. Men i går...
– Nej, sade Oliver som började ilskna till, jag är inte James. Jag är inte heller Harry, vem nu det är, eller kungen av Frankrike, eller en japansk sportfiskare, eller vad ni än kan få för er. Jag är Oliver Potter, och jag skulle vilja veta vad i helvete det är som pågår. Förbannelser? Ugglor som knackar på fönster? Varulvar? Är alla på det här förbannade stället helt djävla sinnessjuka?
Tystnad.
– Jag vill faktiskt veta, sade Oliver, vem tror ni att jag är? Vad är det som händer?
Tystnad.
– Detta är helt uppenbart varken James eller Harry Potter, sade professor Dumbledore med något roat i rösten.
– Tack, sade Oliver med rösten drypande av ironi, så ni har äntligen förstått det.
– Men frågan är då, sade professor Dumbledore oberört, vem är du egentligen?
– Jag är Oliver Francis Potter, för tillfället arbetslös, bosatt i London, och en helt vanlig engelsk medborgare. Vill ni veta mitt skonummer också, eller kanske var jag brukar äta?
– Det är nog inte nödvändigt, sade professor Dumbledore lugnt. Oliver Francis Potter, sade du? Har du händelsevis en släktig – kusin, kanske – vid namn James Potter?
Där var den där James igen.
– Inte fan vet jag, sade Oliver. Min käre fader stannade bara tillräckligt länge för att ge morsan sitt efternamn och göra henne på smällen. Han körde nån historia om att han var arvtagare till nåt stort gods – Godric's Hollow, har jag för mig. Säkert lögn, alltihop. Hon har nästan aldrig sagt nåt om honom.
Professor Dumbledore nickade och verkade försjunka i tankar.
– Vad sade du att han hette? frågade Remus plötsligt. Inte John, väl?
– Jag sade inte ett dugg om hans namn, men jo, han hette John.
Professor Dumbledore nickade en gång till.
– John Potter, ja, James farbror.
– Farbror? sade madam Pomfrey. Jag har aldrig hört talas om någon farbror.
– De talade inte så mycket om honom, sade Remus. Han var äldsta sonen och arvtagaren, men de gjorde honom arvlös. Det var något med en mugglarflicka... man såg strängare på sådant på den tiden. Han dog något år senare, föll av kvastskaftet mitt över Kanalen, och drunknade.
– Vänta ett tag, sade Oliver.
Han började bli ganska förvirrad, och det gillade han inte.
– Vad menar ni med "mugglarflicka"? Och hur ramlar man av ett kvastskaft... försöker ni säga att jag är son till en djävla häxa?
– Inte häxa, sade den vithårige mannen lugnt, trollkarl. Din mor var mugglare – inte en droppe magiskt blod i ådrorna – men din far stammade från en av Englands äldsta trollkarlsätter. Du är kusin till James. Eller var, kanske man ska säga. James och hans hustru Lily mördades för många år sedan – bara deras son, Harry, överlevde.
– Men vi kan inte diskutera igenom allt det här nu, sade madam Pomfrey bestämt. Remus, du måste vila...
Remus försökte förgäves hävda att han mådde bra.
– ...och vi måste allihop tillbaka till slottet.
– Oliver också? frågade Josephine.
– Naturligtvis, sade professor Dumbledore. Om han inte själv har någonting emot det, förstås. Oliver?
Oliver hade lust att svara något elakt, men han kunde inte komma på något. Dessutom visste han inte vad han annars skulle göra.
– Jag följer med, sade han.
Efter det att madam Pomfrey hade talat med en av helarna begav sig alla till slottet. Oliver fick låna en tunika, ett par byxor och en mantel – han vägrade bestämt att ta på sig någon klädnad – eftersom hans egna kläder hade blivit förstörda på "Den läckande kitteln". Han hade tilldelats ett litet rum i lärarnas del av slottet – han hade nämligen lika bestämt vägrat att sova i sjukhusflygeln. Han kände sig fullt frisk, och det hade han också sagt. Hans sår hade – till skillnad från Remus' – helats med magi, redan innan han hade vaknat.
Han var trött, dödstrött, även om han inte velat erkänna det inför de andra. När han äntligen var på plats i sitt nya rum somnade han, med tunikan och byxorna fortfarande på, och sov hela nästa dag.