Vinden förde oss båda snabbare framåt. Jag på grund av kylan, Jacob på grund av spänningen. Han hade berättat att han hade något att visa mig. Något mycket vackert hade han sagt. Jag hade tunga tankar omkring just ämnet vackert. Jag ryste till. Inte här Bella, inte framför Jacob. Min varma Jacob. Allt hade verkligen förändrats sen jag kom till Jacob den där dagen för så länge sedan. Med motorcyklarna på flaket och hålet i mitt bröst. Jacob hade verkligen förändrat mig. Jag var fortfarande inte hel. Men hålet var en aning mindre, och det var det enda jag behövde. Jag skulle klara mig igenom livet, bara jag hade honom, min bästavän. Jacob studsade fram bredvid mig, jag log åt hans entusiasm och den smittade av sig på mig. Jag tog tag i hans hand och fick oss båda att små springa hela vägen till garaget.

"okej Bella, är du redo?"

"Ja.. Jag antar det?" Jacob skrattade och drog med mig in. Jacob la sina stora varma händer lätt över mina ögon. Risken att jag skulle kunna se igenom hans enorma fingrar var minimal. Han vände på mig så jag stod med näsan in mot garaget. Han släppte greppet om mitt ansikte och jag öppnade sakta ögonen. Framför oss stod det en bil, En silverfärgad volvo. Jag kunde inte slita blicken från den. Mitt bröst öppnade sig och jag fick svårt att andas. Men jag kunde inte förmå mig att trycka ihop såret igen. Jag bara stod där och stirrade på bilen. Jag ville ut härifrån. Mina ben vägrade lyda, jag fumlade efter något att stödja mig mot. Mina armar letade i luften, och då kände jag en varm hand om min midja. Åh Jacob. Jag försökte förgäves röra mig ut från garaget, men Jacob märkte det inte ens. Han satte sig ner med mig i sitt knä. Han trodde nog jag blivit snurrig av kylan eller något sådant. Han skulle aldrig kunna tro att jag fick hysteriska anfall av att se en bil. Han skulle tro jag var galen om jag berättade sanningen. Men i och för sig, jag var nog redan klassad som galen.

"Bella gumman, vad är det med dig?" Hans röst var ängslig och rädd. Jag darrade i hans famn. Jag vågade inte öppna munnen, förmodligen skulle jag bara skrika. Det var vad jag ville göra i alla fall. Han smekte mitt hår, min panna. Han lät mig ta den tiden jag behövde. Vi satt så länge, jag vände aldrig blicken in mot bilen igen. Det klarade jag inte av. Jag vet inte hur länge vi satt så, men det hann bli mörkt utanför.

Jag kom ihåg korta glimtar av att jag blev buren, jag kände lukten av familjen Blacks vardagsrum och jag minns en röst. Jacobs röst när han talade med någon i telefon.

"Hej Charlie, Bella kände sig lite krasslig. Och nu har hon somnat.." väntan "ja det var precis det jag tänkte, Jag kör hem henne imorgon. God natt Charlie"

Jacob gick långsamt ut från köket och satte sig vid mina ben i soffan. Han tog tag i mina fötter och la dom försiktigt i hans knä. Jag låtsades sova, jag orkade inte några frågor. Ville inte se hur förvirrad Jake skulle bli av mina tysta svar. Han la sina stora händer om mitt ena ben och smekte det lätt med finger topparna.

"Bella, jag önskar jag kunde förstå" hans röst lät så ynklig. Jacobs ord brände i mitt huvud. Jag borde lämnat Jake för länge sedan, men jag var själviskt. Jag behövde honom så! Men att dra med honom in i mitt egna helvete, det var inget jag ville. Men utan Jake hade jag ingenting, ingenting alls. Han var min värld, det enda jag hade kvar. Jacob satt länge och smekte mitt ben, till sist somnade han. Efter en långt stund föll jag själv in i en orolig sömn.

Ljuset föll och träden bildade en mörk och stor labyrint. Månen, jag letade förtvivlat efter månen. Men himlen var svart, jag kunde inte hitta den någonstans. Min blick svepte över himlen fram och tillbaka, men den var lika svart. Nymåne!

Jag vet inte om det var av mitt eget skrik jag vaknade, eller om det var Jacobs varma händer om mina axlar. Jag drog efter andan,minnena av min dröm gjorde det svårt att andas. Jake satt på huk bredvid soffan. Hans ögon betraktade mig med en vaksam blick. Jag försökte le, men lyckades inte så bra. Han genomskådade mig helt och hållet. Men han sa ingenting, han bara satt där och kollade på mig. Jag blev besvärad av hans blick. Jag ville vara ensam just nu, men hur skulle jag kunna säga det till honom? Hade jag inte sårat honom tillräckligt. Fast.. han fick en helt gratis freak show. Jag skrattade för mig själv utan glädje. Varför blev det så här? Men svaret på den frågan ville jag inte ens tänka på.