Ljuset i mitt hjärta hade slocknat. Ljuset i mitt liv hade försvunnit som med vinden. Jag trevade efter något att hålla mig fast vid, Men mörkret tryckte ner mig för djupt. Jag ville skrika, men hålet som uppstod där ljuset en gång var hindrade mig. Ljudet kvävdes av min egna dimma. En dimma av sorg och förtvivlan. Jag försökte se en mening. Men mitt synfält var ner fläckat av min osynliga smärta. Jag kände hur jag sakta sjönk längre ner i djupet. Jag hade ingen styrka kvar. Jag bara föll. Jag lät mörkret sluta sig omkring mig, lät det tränga in i varenda del av mig. Lyckan var min fiende, smärtan min bästa vän.