Author's Note: Det här är det sista 'kapitlet'. Nu är det slut.
Skriv något fint som slutord.
Ska jag skriva någon mer ff tycker ni?
Skriv det i så fall.
Tackar för mig.
//Curry
Epilog – Sidor i min bok
"Det här är... sista gången, eller hur?" sa Draco med gråten i halsen då han såg på Harry.
Harry hade ett ursäktande uttryck i ansiktet. "Mjo... ja... Blir du ledsen som jag säger att det är så?"
"Ja...", sa Draco tyst. "Ja, det är klart jag blir."
Harry sa ingenting.
"Du sa att det blir farligt", sa Draco. "Du kommer väl tillbaka... öh... levande?"
"Ja, självklart", sa Harry bestämt. "Jag lovar, jag kommer tillbaka – inte helskinnad – men livs levande." Han log ett betryggande leende.
"Jag ska... vänta på dig", sa Draco och kände hur hans ögon blev våtare. "Jag... tycker om dig... så... så..."
Harry reagerade snabbt och omfamnade honom, och Draco kunde inte låta bli att le vid tanken på att människorna på King's Cross station – där de befann sig – kunde se dem hur tydligt som helst om de bara tittade på dem.
"Vi borde inte stå här alltför länge", sa Harry då han släppte Draco. "Jag är väldigt nyfiken på vad det står i brevet du smugglade in i min väska."
"Du har ju all tid i världen på dig att läsa det!" protesterade Draco, som tyckte att det blivit väldigt kallt då Harry hade släppt taget om honom.
"Så du menar att jag ska spendera dessa minuter med att...?"
"Vara här! Med mig! Ditt tåg går om tio minuter."
"Det är sant", sa Harry och skrattade till lite.
Hans hand letade sig uppför Dracos hals och började sakta smeka hans kind.
"Perrong 9, va", sa han sakta. "Kommer kännas konstigt att inte behöva springa igenom en vägg till Tre kvart."
De skrattade, och Draco kände en värme sprida sig i hjärtat, som om någon lagt en yllefilt om det.
"Jag kommer sakna dig, det kommer jag verkligen", sa Harry tyst. Draco kunde nästan uppfatta ett darrande andetag ifrån honom.
Draco tog ett lätt tag om Harrys ena hand, och de stod och höll varandras händer i flera minuter innan Draco viskade:
"Ditt tåg går snart."
"Jag vet", sa Harry och blinkade snabbt tre gånger, men hans ögon glänste fortfarande våta och speglade Dracos ansikte så att han såg sig själv se på Harry.
Plötsligt drog Harry till sig honom i en djup kyss. Det kändes som om allt lättade, tyckte Draco. Som om hjärtat lättade från sorgen.
"Jag måste gå nu", sa Harry när kyssen var bruten. "Men... ja, vi... Jag kanske skickar en uggla eller två..."
"I så fall svarar jag", sa Draco leende. "Hej då, Harry. Jag... tycker om dig." De tre sista orden lät bara som ett tyst mumlande.
"Hej då, Draco..."
Harry vände sig om och gick mot tåget som stod parkerat vid perrong 9. Draco såg hur han klev på tåget och hur tåget lämnade perrongen.
Nu är han borta, tänkte han.
-
Harry slog sig ner på ett säte med en hög suck. Sedan såg han till höger om sig, där hans vän Ron satt.
"Kärlek, va? Är det inte hemskt?"
"Jo, helt förfärligt är det!" svarade Hermione, som satt mittemot honom. Hon vände sig till Ron. "Särskilt när Personen är en klockren idiot! Vad tänkte du med egentligen, Ron, när du sprang in i perrongväggen? Det är ett mugglartåg, det här, på en mugglartågstation."
Ron rodnade djupt och mumlade ett svagt: "Ja, ja."
Harry såg ut genom fönstret, såg hur tåget susade förbi världen. Sen kom han ihåg: brevet.
Han tog upp sin väska från golvet där Ron så vänligt hade placerat den och plockade upp pergamentrullen ur ytterfacket. Han rullade upp den och läste den slarviga handstilen som nedtecknat texten.
När han läst klart rann tårarna ohejdbara nerför hans kinder, och han log så det värmde i hela kroppen.
Du är färgen på min himmel,
du är doften från min ros.
Du är mark under mina fötter,
jag kan inte få en överdos.
Du är solen bakom fönstret,
du är linan till min krok.
Du är drömmen jag ler åt om natten,
du är sidorna i min bok.
The End.