Kapitel två då, glöm inte att skicka en liten review! *pekar ner i vänstra hörnet* Puss på er 3

'I don't think that it seems really all that strange
When I'm skipping down the road singin' her name
But if you could see her walk across a crowded room
Then you would understand why i go insane
The way she glistens in the moonlight
The way she outshines the star brighter than any sun' – Crazy In Love, Christian Kane

Några timmar senare var hela festceremonin överstökad. Miranda hade lyckats hitta en av sina vänner tillslut, nämligen Sarah Deegan, men det fanns inte en skymt av Melanie Linth. Hon och Sarah hade diskuterat under nästan hela middagen vart hon kunde hålla hus, och under efterrätten hade de spanat runt i salen och sedan snackat lite om sommarlovet. Miranda hade fler än en gång betraktat Sirius, lite i smyg, men han verkade inte ha något emot det eftersom när han ertappat henne en gång log brett. Sista gången hon såg på honom var under Dumbledores tal, och då nickade han först mot henne, och sedan ut i entréhallen. Tydligen ville han snacka om något. Hon nickade snabbt tillbaka, och satt sedan som på nålar under resten av rektorns tal. Hon undrade vad Sirius kunde tänkas vilja, och så fort Dumbledore önskade alla god natt, nästan flög hon upp på fötter och hastade ut från den Stora salen.
"Miranda!" ropade Sarah efter henne.
"Vi ses i uppehållsrummet!" hojtade Miranda tillbaka, och fortsatte sedan sin krokiga färd ut i entréhallen. Snart kom hon ut där, och fann att Sirius redan väntade på henne. Hon gick fram till honom med ett brett leende. Han log tillbaka, och gav henne faktiskt en snabb kram. Hon trodde att hon skulle svimma. Det kändes som om hennes ben vek sig, och hela världen snurrade, endast på grund av den där korta lilla kramen.
"Ska vi ta en promenad?" undrade Sirius. Miranda nickade, då hon inte lyckades få fram något ljud. Sirius började gå, hon skyndade ifatt och försökte komma över den här tillfälliga stumheten. De smög ut genom porten på skolområdet, och styrde stegen ner mot Sjön. De gick tysta, men det var inte en sån där tryckande, pinsam tystnad, utan en lugn och rofylld tystnad som om de båda visste att de inte behövde prata. Som om de redan kommit överens om det, slog de sig ned på stranden till Sjön.
Just som de satte sig ned drog molnen undan, och visade en skinande halvmåne. Dess svaga, ljusa strålar speglade sig i Sjöns becksvarta vatten, och den enda tanke som flög genom Mirandas huvud var: "Gud så romantiskt!"
Sirius flyttade sig något närmare henne, och Miranda trodde att hon skulle få hjärtklappning. När han lade armen om henne, höll hon ärligt talat på att svimma.
"Miranda …" mumlade Sirius hest, och hon mötte hans blick. Han böjde sig lite ned, hon rätade lite på sig, och så möttes deras läppar i en kyss. Han smakade både sött och salt på samma gång, en blandning hon tyckte om upptäckte hon. Han lade båda armarna om henne, och hon kände hur hans tunga kittlade hennes läppar. Hon släppte villigt in honom, och det kändes som om hon precis drabbat av en plötslig feber. Hon kunde bara inte fatta att hon satt här och kysstes med Sirius Black. Herregud, vad slampig hon var. Det här var första kvällen tillbaka på Hogwarts! Hon hade inte sett honom på hela sommaren, de hade inte haft något som helst förhållande tidigare, och ändå satt hon här med honom nu och utbytte saliv.
Äh, än sen om hon var slampig, hon tyckte om det.

Några minuter senare drog de sig undan från varandra, och log bara mot varandra. Han flätade ihop sina fingrar med hennes, och hon lutade pannan mot hans axel. Han kysste hennes hår, och kramade henne hårt.
"Jag gillar dig, Miranda", mumlade han och hon började le.
"Jag gillar dig också, Sirius", viskade hon tillbaka. Så satt de ett tag, men sedan började kylan göra sig påmind. Hon rös till, och Sirius släppte henne och kom på fötter. Han sträckte ned handen, och hjälpte henne upp. Hon borstade av sig sanden som fastnat på hennes kläder, och sedan såg hon Sirius i ögonen. Han log mot henne, och då upptäckte hon att han fortfarande höll hennes hand i ett fast grepp. Nåja, det gjorde inte så mycket, tvärtom. Hon tyckte om det. De gick tillbaka upp till slottet, fortfarande tysta.

Väl uppe på avsatsen ovanför Stora trappan, gav han henne en snabb puss på munnen.
"Vi ses imorgon", sa han och hon nickade med ett leende. De skildes åt, han gick upp mot Gryffindortornet, och hon mot Ravenclawtornet. Hon gick som i ett drömskt tillstånd genom korridorerna, och kände knappt av den isande kylan som låg likt en osynlig dimma runt om henne.

Några minuter senare nådde hon statyn som stod för ingången till Ravenclaws uppehållsrum, och ställde sig framför den.
"Vart hittar man städer utan hus, floder utan vatten, och skogar utan träd?" frågade statyn med lugn röst. Miranda bet sig eftertänksamt i läppen, hon hade aldrig hört den här gåtan förut. Hon upprepade gåtan för sig själv, mumlandes och drog handen genom håret i ett försök att rensa tankarna. Tillslut stod det som en blixt från klar himmel, och hon sken upp.
"På kartan!" utbrast hon och statyn flyttade på sig. Miranda gick in i uppehållsrummet som för övrigt var nästan folktomt. Det var bara några få elever som satt framför brasan i öppna spisen där de samtalade i lugn och låg ton. Miranda ägnade de bara en snabb blick, innan hon gick upp till sovsalen som hon delade med fyra andra tjejer. När hon kom upp på trappavsatsen såg hon ingen ljus som strömmade ut under dörren, så hon öppnade den tyst. Hon smög in, och stängde sedan dörren försiktigt för att inte väcka någon. Men plötsligt exploderade hela rummet i ljus och tjejerna började tjuta.
Miranda skrek och satte händerna för ansiktet samtidigt som hon backade in i dörren. Snart vågade hon dock ta undan händerna från ansiktet, och hon upptäckte Melanie, Sarah, Linda och Anne där de stod i sina pyjamasar och nattlinnen och de såg extremt uppspelta ut.
"Vad är allt ståhej för?" frågade Miranda med svag röst och svalde. Tjejerna fnittrade till och Miranda rynkade pannan. "Är det här något jag borde veta något om?"
"Tja, inte vet jag, fröken Sirius-Black-Kyssare", svarade Melanie lurigt. Miranda började le, och när tjejerna såg det så tjöt de till och började av någon anledning kasta kuddar på henne. Hon kastade tillbaka, men någon minut senare satt de alla fem på Mirandas säng. Det var trångt, men mysigt. Precis som det alltid var på Hogwarts tillsammans med de här tjejerna.
Miranda kände hur en öm punkt berördes då hon såg hur förväntansfullt alla såg på henne.
"Hur visste ni?" frågade hon efter ett tag. Linda sken upp.
"Jag såg er genom fönstret", svarade hon glatt och Miranda rodnade.
"Hur kunde du se att det var vi?"
"Månen lös på er."
"Aha." Miranda log oskyldigt, och tjejerna utbytte en och samma blick emellan sig.
"Hur var han?" frågade tillslut Melanie spänt. Miranda bet sig i läppen, och fick något drömmande uttryck i de blå ögonen.
"Helt underbar", suckade hon snart, och tjejerna fnittrade till. Konstigt nog hade inte någon av dem kyssts eller varit tillsammans med Sirius Black, och det trots att han dejtat i princip varenda attraktiv tjej på Hogwarts som var nära hans ålder, och alla tjejerna i Ravenclaw var åtminstone väldigt söta. Sen var det väl bara Miranda och Melanie som stack ut riktigt ordentligt.
Men nu var det Miranda som äntligen lyckats fånga Sirius Black, i alla fall nästan. Men hon kände sig ändå rätt så självsäker, han hade ju faktiskt sagt att han gillade henne. Det betydde väl något? Ja, det var hon övertygad om att det måste göra. Hennes tankar avbröts av en plötslig gäspning, och hon log urskuldande.
"Jag är rätt trött, så jag ska nog gå och lägga mig nu", sa hon och sträckte på sig, och tjejerna nickade förstående varpå de gick tillbaka till var och ens respektive säng. Miranda kom på fötter även hon och gick in i badrummet, där hon borstade tänderna och andra dylika toalettbestyr. När hon var klar där inne, så släckte hon lyset i taket innan hon öppnade dörren, utifall att de andra höll på att somna och inte ville bli störda. Hon smög ut och öppnade locket på kofferten så försiktigt hon kunde och tog ut nattlinnet av mjukt bommull. I mörkret kunde man inte urskilja den varma, gula färgen på tyget, men det spelade ju ingen roll. Hon skulle ju bara sova i det.
Hon tog borsten från nattygsbordet, hur den nu kommit dit, och borstade snabbt igenom det långa håret efter att ha krupit ned under täcket. När hon var klar med det drog hon upp täcket till hakan, vände sig om och lade sig på vänstra sidan. Hon gäspade, slöt ögonen och sov snart.

Hon vaknade nästa morgon av att solen sken in genom fönstret mittemot henne säng, och mellan Lindas och Annes sängar. Hon grymtade något ohörbart och begravde ansiktet i den annars så fluffiga dunkudden, som nu hade ett avtryck av baksidan av hennes huvud. Hon gäspade, och blev därför tvungen att lyfta på huvudet av den enkla anledningen att hon inte fick någon luft när hon låg med ansikte pressat ned i kudden.
Smått irriterat rullade hon över på rygg igen, och försökte vakna till genom att blinka ihärdigt och gnugga sig i ögonen. Då hon förstod att det aldrig skulle gå att vakna på det sättet, satte hon sig upp med täcket tätt omsvept sin kropp för att behålla värmen. Anledningen till den klara kylan i rummet var ett öppet fönster, som någon av husalferna antagligen öppnat när de städat. Miranda drog in den friska morgonluften i djupa andetag, och när hon gjorde det lite för djupt orsakade det en smärre hostattack. När hostan gick över, gäspade hon istället igen.
Hon drog till sig armbandsuret som låg på nattygsbordet, och såg att klockan bara var sju. Typiskt.
Hon stönade tyst, och drog handen genom håret. Nåja, hon kände sig själv tillräckligt väl för att veta att hon aldrig skulle kunna somna om ifall hon hade öppnat ögonen, så hon kunde lika gärna göra sig i ordning.
Hon knuffade bort täcket, svängde benen över sängkanten och satte ned sina bara fötter på mattan som täckte hela sovsalens golv. Trots att mattan var djup och väldigt behaglig, så rös hon till. Hon svepte armarna om sig, och gned sig hårt för att bli varm. Miranda gäspade ännu en gång, och öppnade sedan badrumsdörren. Hon låste efter sig, kollade sig snabbt i spegeln och lät sedan nattlinnet falla till golvet tillsammans med underkläderna. Efter det steg hon in i duschen, vred på varmt vatten och slöt njutningsfullt ögonen då vattnet började strila ned över hennes bara kropp, värmde upp henne från utsidan och in.
Det tog henne ungefär tio minuter att duscha, men fem minuter stod hon bara där och njöt. Men tillslut vred hon av kranen, steg ur duschen och svepte en handduk om sig. Efter det tog hon ännu en handduk, vände sig om mot spegeln och torkade den lite snabbt, innan hon började torka sig på kroppen. Snart var hon i alla fall torr, och då gjorde hon turban med håret i, mitt uppe på huvudet. När det var gjort, så började hon leta efter sminkväskan i det lilla skåpet med hennes saker i. Hon hittade den efter ett tag, stängde skåpsdörren och började sminka sig. Mascara, ögonskugga, eyeliner, lite puder och sen rouge. Nöjt betraktade hon sig själv, och smög sedan ut i sovsalen för att hämta trollspöet. Det låg på nattygsbordet, och när hon tagit det rafsade hon även fram dagens kläder ur kofferten. För dagen blev det ett par gråa tajts och sen en lila tunika. Hon stängde dörren efter sig in i badrummet igen, och började klä på sig.
Efter det torkade hon håret med hjälp av trollspöet, och sedan gjorde hon det platt eftersom det blivit vågigt av duschen.

Sedan hängde hon handdukarna på tork, och tog upp nattlinnet samt underkläderna från golvet och gick ut i sovsalen igen. Ingen av de andra tjejerna hade vaknat än, och hon beslöt sig för att inte väcka dem. Det var ju trots allt helg, och hon ville inte att de skulle vara sura på henne när de vaknade. Så Miranda log bara, tog sina skor i handen och smög ut ur sovsalen. Väl ute på trappavsatsen, tog hon på sig skorna, drog en hand genom håret och gick sedan ned i själva uppehållsrummet. Det satt endast en sjundeårselev, hon trodde att han hette George någonting, framför brasan. Han sov, och hade en bok över sina knän. Miranda log, tog på sig sina skor, och gick sedan ut ur uppehållsrummet. Statyn slöt sig bakom henne, och när hon kände kylan ute i korridoren, huttrade hon till och ångrade att hon inte tagit sin mantel. Nåja, om hon skyndade sig ned till köket skulle hon bli varm.

Hon stötte endast på gryffindors spöke, Sir Nicholas, på väg ner, men annars var det helt öde i korridorerna. Det enda som hördes förutom susandet av vinden från ett öppet fönster, var hennes klapprande steg som ekade mellan väggar och tak. Hela tiden hade hon armarna korsade framför bröstet i ett närmast patetiskt försök att hålla värmen. Men snart såg hon målningen av fruktskålen, och när hon kom fram till den kittlade hon päronet som fnissade, och blev till ett dörrhandtag som hon tryckte ned. Tavlan svängde upp, och hon klättrade in. Genast blev hon omringad av en skock husalfer som bockade och neg.
"Vad önskas, miss?" pep de alla i kör.
"En kopp varm choklad med vispgrädde, och sen äggröra med bacon tack, samt gårdagens Daily Prophet." svarade Miranda med ett leende, och alla alferna förutom en kilade iväg. Den som stannade kvar, neg och såg på henne.
"Följ med här, miss", pep hon, eftersom Miranda antog att det var en alf av honkön, med tanke på att den nigit. Alfen visade i alla fall vägen, och Miranda följde efter till ett hörn av det gigantiska köket, men stannade förvånat till då hon fick syn på någon annan som redan satt vid bordet. En stol var ledig mittemot den här personen, och det var dit alfen ledde henne.

Nyfiket betraktade Miranda personens bakhuvud, men gick sedan runt och satte sig mittemot denne. Förvånat upptäckte hon vem det var.
"Remus?" Gryffindorpojken såg upp, och verkade lika förvånad som henne över att ha sällskap.
"Miranda!" utbrast han. "Är du också morgonpigg?"
"Tyvärr …" svarade Miranda med ett ironiskt skratt, och Remus log lätt. Alfen hade lämnat Mirandas sida, utan att Miranda märkt det, men nu kom hon tillbaka med den varma chokladen.
"Tack så hemskt mycket", log Miranda, alfen neg och pep någon som hon inte uppfattade, och kilade sedan iväg. Miranda satte händerna om den varma koppen och betraktade vad Remus satt med.
Döm hennes förvåning när hon såg att han satt med en exakt likadan kopp med choklad, en tallrik med äggröra och bacon och gårdagens Daily Prophet.
"Det var konstigt", sa hon och såg på Remus. Han rynkade pannan.
"Vad är konstigt?" frågade han förbryllat.
"Att du har precis samma saker som jag. Eller asså, som jag beställt", svarade Miranda och log. Remus såg förvirrat ned på sin frukost, och sedan på henne igen.
"Öh … jaha …" svarade han, och verkade inte veta vad han skulle göra med denna nya "dyrbara" informationen. Miranda valde att bara sitta tyst, bäst att inte förvirra honom ytterligare.

Som en räddare i nöden två alfer upp med hennes saker, plus en liten mintpastill.
"Smaklig måltid", pep de, och kilade sedan iväg för att hjälpa till med förberedelsen av frukosten som skulle äga rum i Stora salen om en timme.
Miranda beslöt sig för att hon inte orkade vänta, tack vare sin kurrande mage, och högg genast in på sin frukost. Tidningen fick nöja sig med att ligga ihop vikt bredvid hennes tallrik så länge, just nu var det maten som kallade och inte vad som hänt i världen på sistone. Hon kände att Remus betraktade henne, och hon såg upp.
"Vad är det?" undrade hon med ett leende efter att ha svalt den senaste tuggan med mat.
"Öhm … jag bara … Äsch, glöm det", svarade han bara generat och såg ner i sin mat. Miranda höjde ena ögonbrynet.
"Vadå?"
"Jag ville bara be om ursäkt för hur jag betedde mig igår, på tåget menar jag", svarade Remus och Miranda ryckte på axlarna.
"Det är lugnt, jag förstår. Det var bra av dig att vilja bevara ditt elevhems hemligheter, och jag är ledsen för att jag pressade dig", svarade hon glatt och Remus såg förvånad ut. Tydligen hade han inte förväntat sig att få en ursäkt av henne, när det var han som (enligt honom) gjort bort sig.
"Eh, det är lugnt", svarade han, spakt. Miranda log inombords. Han var egentligen rätt gullig, om hon inte tyckt om Sirius så förbannat mycket hade han nog haft rätt så mycket potential, i alla fall för en vecka eller två.
"Så, träffade du Sirius något igår?" frågade hon nyfiket. Remus såg förvirrad ut igen, stackars sate.
"Öh, ja", svarade han efter ett tag.
"Sa han något om mig?" undrade hon ivrigt och lade ned gaffeln. Nu såg Remus mest besvärad ut, han kliade sig i nacken och såg ned i sin tallrik som fortfarande var full med härlig äggröra.
"Inte direkt … när han kom in i sovsalen gick han direkt och la sig", svarade Remus tveksamt.
"Aha …" Miranda tog besviket upp gaffeln igen, och fortsatte äta som om ingenting hänt. Snart var hennes tallrik länsad, och då vecklade hon ut tidningen. Hon sköt ifrån sig tallriken, och drog istället till sig koppen med choklad.

Hon ögnade igenom förstasidan samtidigt som hon tog en sked grädde och stoppade i munnen, men bläddrade sedan vidare till sidan ett. Det var tyst emellan henne och Remus de närmaste tio minuterna, det enda som hördes förutom slamrandet i köket som alferna åstadkom, var prasslandet från deras tidningar. Då och då kastade Miranda en blick på Remus över tidningskanten, och hon var säker på att han då och då gjorde det samma. Tillslut hade hon i alla fall läst klart tidningen och druckit ur sin choklad, så hon reste sig från stolen. Remus såg upp.
"Jag ska gå nu, men vi hörs", sa hon med ett leende. Han nickade, och log tillbaka.
"Visst." Miranda log igen, och gick sedan tvärs över rummet till utgången, men väl där hejdade hon sig och vände sig om.
"Om du träffar Sirius innan mig, hälsa", sa hon, han nickade, och hon gick ut i korridoren igen. Tavlan stängdes tyst bakom henne, och hon började gå. Kylan kändes inte längre, och dessutom sken solen in i entréhallen när hon kom upp dit, starkare än i morse, så hon antog att dagen hade börjat gry på allvar. Dessutom hade portarna till Stora salen precis öppnats, så klockan måste väl vara halv nio ungefär.

Hon kunde inte låta bli att kika in i Stora salen, men den var tom. Hon skakade lite på huvudet, men började sedan gå upp mot uppehållsrummet igen. Nu mötte hon i alla fall några elever på vägen upp, alla sömndruckna och ensamma, men fortfarande elever. Hon hälsade glatt på alla av dem, vissa blängde bara på henne, men vissa hummade bara och grimaserade i ett försök att le. Snart var Miranda i alla fall framme i korridoren utanför uppehållsrummet, men hon stannade förvånat till då hon såg en gestalt sitta ned några meter bort från henne. Men när denne såg henne, så befann den sig genast på fötter. Hennes hjärta tog ett skutt när hon såg att det var Sirius.
"Sirius!" utbrast hon förvånat. Han log och drog handen genom håret, varpå han kom fram till henne.
"Och jag som trodde jag gått upp tillräckligt tidigt för att ta med dig ned till frukosten", sa han med ett charmigt leende, och kysste henne försiktigt. Först blev hon så pass förvånad, att hon inte besvarade kyssen, men när han började dra sig undan lade hon handen om hans nacke och drog tillbaka honom. Hon kände hans leende mot sina läppar, men han verkade inte precis klaga, tvärtom.

De stod där och kysste varandra i några minuter, men sedan drog Miranda sig bort med ett leende.
"Tja, sämre start på morgonen kan man ju tänka sig", sa Sirius med ett flin. Miranda fnissade till.
"Samma här", svarade hon och pussade honom lite snabbt på läpparna, men drog sig sedan undan innan det utvecklades mer.
"Jag antar att det var jag som fick hälsa först", sa hon lågt för sig själv, men tydligen hörde Sirius det för han rynkade pannan.
"Vad menar du?"
"Jag träffade Remus nere i köket, och jag sa åt honom att hälsa till dig om han träffade dig först", sa Miranda lättsamt och Sirius nickade förstående.
"Aha, på så sätt. Så jag tar det som att du redan ätit frukost?"
"Ja, tyvärr. Men jag kan ändå följa med dig ned, har ändå inget att göra här uppe egentligen", svarade Miranda glatt, och Sirius log.
"Vad bra." Han tog henne under armen och så började de gå. När de var ungefär halvvägs, han hade för övrigt tagit hennes hand istället för arm, hade de hunnit prata om en hel del redan, och det var då det slog Miranda. Han betedde sig som om de var tillsammans. Han hade gått upp tidigt bara för att få gå med henne ned till frukosten, han hade kysst henne och inte velat sluta, han höll hennes hand med riktigt ihop flätade fingrar, och de pratade precis som några som var tillsammans. Hennes hjärta slog snabbare, och hon började le. Sirius såg detta, och log han också.
"En penny för dina tankar?" Miranda ryckte till, och rodnade.
"Äsch, det är bara fånigt." De stannade.
"Men säg ändå. Jag kommer inte skratta", lovade han.
"Nej, men du kanske dissar mig och springer i väg i blind panik", svarade Miranda spydigt och han flinade.
"Inte en chans."
"Joho."
"Nähä.
"Joho."
"Nähä. Säg nu!"
"Okej! Jag tycker bara det verkar som om vi är tillsammans, och nu undrar jag bara om du ser oss på det sättet också!"
"Såklart jag gör!" Pafft såg Miranda på honom.
"Verkligen?" Sirius nickade med ett brett leende.
"Självklart. Du var det enda jag kunde tänka på under hela sommarlovet", sa han med ett rätt så blygt leende.
"Nähä! Tänkte du på mig under hela sommarlovet?"
"Japp."
"Så du låtsades bara igår på tåget när du inte kom på mitt namn och elevhem?" Sirius log oskyldigt.
"Typ", svarade han med samma oskyldiga leende på läpparna. Miranda sken upp, och kastade sig om hans hals och kysste honom. Hon kände hur han blev förvånad, men han besvarade ändå glatt. Men efter ett tag var det Sirius mage som tvingades avbryta dem, eftersom den kurrade så hemskt. Miranda fnittrade till, och klappade honom lekfullt på magen.
"Kom så går vi och fyller den nu", sa hon glatt och Sirius skrattade, tog hennes hand igen, och började gå. Under glatt småprat kom de in i Stora salen några minuter senare, och för en gångs skull gick Miranda inte till Ravenclawbordet, utan till Gryffindorbordet, tillsammans med Sirius. Hon kände vissa elevers blickar, men hon brydde sig inte. Det var hon på tok för lycklig för att göra. Hon satte sig mittemot Sirius, och stödde sedan hakan i ena handen medan han plockade på sig det han skulle ha till frukost. När hon såg hur pass mycket det faktiskt var, höjde hon ena ögonbrynet.
"Är du hungrig på något sätt eller? För du vet att det är två måltider till idag", sa hon med ett retsamt leende. Sirius skrattade till.
"Jag vet. Men jag småäter inte mellan målen, så därför måste man ju äta så man står sig i fyra timmar", svarade han glatt och högg in på en rostad macka. Miranda fnittrade till.
"Du är allt bra konstig, Sirius Black", suckade hon lyckligt. Kunde den här dagen ha börjat bättre? Hon trodde inte det.