För de som känner att de inte kommer ihåg vad som har hänt så kan man läsa om från kap 31 - 33, då tas det mesta som har minsta anknytning till den här epilogen upp.

Ps. Titeln på den här epilogen hänger lite ihop med titeln på den förra... Ds.

Han vaknade kallsvettig och vettskrämd.

Glasögonen låg bortglömda när han började treva efter Ron bredvid sig. Han fick tag i något som han trodde var en axel.

"Ron. Ron!" Väste han och skakade honom kraftigt medan han kände tårarna trycka på bakom ögonlocken.

"Ron!"

"Aj, sluta Harry, det där gör ont," mumlade Ron sömnigt.

Den enorma vågen av lättnad som träffade honom var tillräckligt för att tårarna skulle rinna över.

"Åh, gud… du skrämde mig…" han drog handen över ansiktet och log lite skakat, "Merlin… jag älskar dig, Ron…" han skakade på huvudet år sin egen blödighet.

Trotts att blicken var suddig av tårar och brist på glasögon såg han att Ron gjorde en missnöjd min.

"Jag sa ju att jag inte tänkte…" Ron var tvungen att avbryta sig för att gäspa, "inte tänkte dö,"

Han skrattade och fick fatt i glasögonen.

"Kom nu, vi måste låta madam Pomfrey titta på dig,"

*~*~*

Det visade sig att med hjälp av ordet han sagt på parselspråk till Ron natten innan mycket riktigt hade räddat Rons liv.

Madam Pomfrey gav Ron ännu en blodpåfyllande dryck, och en för att stilla smärtan, sen beordrade hon Ron att ta det lugnt under dagen.

När hon gick mötte hon Ginny i dörren.

"Ms Weasley," hälsade hon kort, och stängde sen dörren bakom sig.

Han såg spänt på Ginny medan hon betraktade golvet med stort intresse.

"Förlåt, Harry, jag menade inte vad jag sa igår," sen smet hon ut utan att titta upp.

När dörren hade stängts med en smäll bakom henne petade Ron honom i sidan och viskade i hans öra:

"Vad sa hon igår?" Han log och kysste Ron.

"Inget du behöver bry ditt stackars lilla huvud med,"

*~*~*

Det svåraste under resten av dagen visade sig vara att få Ron att sitta still i sin säng. Ron hade överskottsenergi son en drogad kanin och försökte gång på gång att få Harry att ligga med honom. Något som nästan skrämde honom när han tänkte på hur Ron sett ut kvällen innan.

Så när inte det gick försökte han få honom att gå med på att låta honom komma ner till uppehållsrummet.

Det gick han tillslut med på efter viss övertalning.

Han hjälpte en protesterande Ron ner för trappen och satte honom bestämt ner i en av de röda sofforna.

Han suckade tungt och slog sig ner bredvid Ron.

Hermione tittade upp med ett leende och smällde igen sin bok.

"Madam Pomfrey sa att du redan var så gott som återställd," sa hon glatt och slängde en blick på honom.

"Ja, visst är det otroligt," sa Ron frånvarande och såg sig om, "Är det någon som har något att äta?" Frågade han sen.

Han kunde inte låta bli att skratta.

Nog var Ron tillbaka alltid.

När han tittade upp från Ron fångade Ginny upp hans blick. Hon log tveksamt mot honom.

Han log tillbaka för att visa att hon var förlåten.

Han hoppade förskräckt till när Ron plötsligt la sin kalla hans över hans. Han såg sig hastigt om för att kontrollera att ingen såg dem. Det var ett par stycken som såg på dem, fortfarande uppmärksamma på hans minsta rörelse sen The Daily Prophet's artikel om hans sexuella läggning.

Han vände sig motvilligt mot Ron.

"Harry, jag glömde nästan bort, förlåt för att jag kysste Hermione," sa Ron och såg allvarlig ut. De som betraktat dem såg förvånade ut över Rons ursäkt.

Han brydde sig inte.

Han log mot Ron.

"Det är okej," svarade han och flätade in sina fingrar mellan den andre Gryffindorarens.

Ron tittade ner på deras händer.

Så lyfte han blicken och Rons blåa ögon mötte hanns, och han såg ut som om han hade bestämt sig för att göra något som han egentligen inte var säker på att han borde göra.

"Ron?" Frågade han lågt. Ron tog ett djupt andetag.

"Förlåt…" sa Ron svagt. Men innan han hann undra för vad så pressade Ron sina läppar mot hanns. Förvånat kunde han till en början inte mer än höja på ögonbrynen. Men sen gick en förfärad flämtning genom rummet när han la armarna om Ron och slöt ögonen. Han lät sina händer fläta ihop sig bakom Gryffindorarens nacke och tryckte honom närmre.

Ron släppte snart in honom i sin mun och han kunde inte låta bli att le mot Rons läppar. Han kände hur Ron började glida ur hanns grepp och han släppte honom ytterst motvilligt.

Han mötte Rons oroliga blick, och han kunde inte låta bli att slicka sig snabbt om läpparna där smaken av honom fortfarande var kvar.

"Var det det där du bad om ursäkt för så gör det inget," sa han tyst med ett leende. Hela uppehållsrummet stirrade förfärat på dem, utom Ginny och Hermione som log lite, tre tjejer som grät och Colin Creevey som hade svimmat.

"Jag har ont i huvudet," klagade Dean lågt, som inte verkade kunna förstå om det faktiskt var Harry Ron var ihop med, eller om det var Hermione.

"Skulle vi till ner och äta, eller?" Frågade Hermione och bröt den totala tystnaden som hade rått i uppehållsrummet. Han gav Ron en snabb kyss.

"Visst," sa han sen med ett leende.

"Vänta, jag följer med!" Utbrast Ginny och skyndade ikapp dem.

När de kom ut ur uppehållsrummet så brast Ginny ut i skratt.

"Allvarligt, Ronald, av allt du skulle kunna tänkas göra så väntade jag mig inte det!" Skrattade Ginny.

"Använd inte det namnet," muttrade Ron med röda öron.

"Men jag är glad att du gjorde det," sa han och puffade till Ron i sidan vilket fick honom att rodna ännu mer.

"Potter!" Gormade plötsligt en galen röst bakom dem. Alla fyra snodde runt. Lavender kom mot dem med så ilskna steg att hon nästan gjorde hål i golvet.

"Hej," sa han, smått förvånad över att hon använde hanns efternamn. Som svar på det fick han en ordentlig örfil som fick hanns kind att bli ilsket röd. Hermione och Ginny flämtade till. Lavender blängde närmast galet på honom

"Hur… vågar… du… sno… MIN… pojkvän…!?" Gastade hon ursinnigt. Han skvatt till och bakade försiktigt ett steg från henne.

Voldemort, släng dig i väggen.

"Öm… jo… asså… j-jag…" stammade han med uppspärrade ögon.

"HAN VAR JU MIN!" Skrek hon i falsett. Sen skrek hon ilsket på ett sådant sätt att hon lät precis som Missnöjda Myrtle, innan hon klampade iväg igen.

När hennes ilskna dunsar försvunnit utom hörhåll lutade sig Ron fram mot honom.

"Jag är väldigt glad att jag inte valde henne," muttrade han i hans öra.

Han log skakigt.

"Jag med," svarade han och kysste honom.

En halv sekund senare blev de avbrutna igen.

"Potter, nog visste jag att du var patetisk, men jag trodde aldrig att du skulle sjunka så lågt," han släppte Rons läppar och vände sig ilsket mot Malfoy.

"Jag menar, jag hade ingen aning om att du hade så dålig smak," så rynkade Malfoy ögonbrynen och tänkte efter – något som var en bedrift med tanke på att han knappast kunde besitta någon hjärna.

"Fast å andra sidan, hade du haft bra smak så hade du ju valt mig, så allt blev väl till det bästa," fyra par ögon stirrade misstroende efter Slytherinaren som verkade ha genomgått en personlighetsförändring.

Plötsligt så släppte sig Peeves högljutt ovanför deras huvuden.

Så började han sjunga.

"Åh Potter, din Pottsork, vad är det här för strul?

Du kysser dumma Weasley, trotts att han är ful!" Så skrattade han kacklande, släppte sig igen, och flög iväg med ett hest skrik.

Han mötte förbryllat Rons blick och skakade förundrat på huvudet.

"Vad ska man säga, " började Ron medan ett leende spreds över hans läppar, "jag älskar Hogwarts,"

Han log.

"Åh, nej, säg inte 'och jag älskar dig', för då låter det som ett sliskigt slut på en dålig historia," sa Ron och skakade hastigt på huvudet.

"Om jag frågar om du vill gifta dig med mig då? Låter det som en sliskig början på en bra historia?" Frågade han och höjde ögonbrynen.

Ron tappade hakan.

Det var inget han hade planerat, men nu när han väl sagt det kändes det självklart.

Hermione och Ginny flämtade bakom honom.

Så drogs Rons mungipor sakta upp i ett leende.

"Det låter perfekt," sa han lågt, drog Harry till sig och kysste honom.

Efter långt om länge har min kompis tillslut lyckats få mig till att skriva ett alternativt slut på den här. Ni kan kanske bahöva läsa om lite. Jag kom inte ihåg särskilt mkt, och det är jag som har skrivit den... :/ Men ni kan ju såklart ha bättre minne än jag. (Det är inte svårt kan jag säga)
Men känner ni att ni vill läsa om så är det (som jag skrev där uppe) från kap 31 som gäller. Eller ja, ni får ju självklart läsa mer om ngn känner för det, men...

Jag hoppas att ngn tycker om det trotts att det var lyte hastigt skrivet! (Har inte läst igenom det för stavfel heller) :D

Originalsången från Peeves:

Åh Potter, din pottsork, vad är det för strul?
Du tar död på elever och tror det är kul!

2:a boken.

Klaga om ni känner för det, men nu tror jag inte det kommer något mer på den här!