Hejsan allihopa. Jag har varit medlem i Fanfiction ett bra tag nu och älskar Beyblade yaoi fics. Men jag har inte kunskaperna att skriva bra i engelska. Iallfall nu kunde jag inte stå ut längre och har börjat med min första fic på svenska istället som experiment för att se om den är nåt bra! Hoppas nån gillar den och om ni inte gör det så skicka inga elaka kommentarer.

Varning: Denna fanfic kommer innehålla stark dos av Yaoi(Kille/Kille förhållande), och även visa scener med olaglig behandling som: Misshandel, hot, svordomar, och våldtäckt/våldtäcktförsök. mm.

Berätta gärna vad ni tycker, och ge mig tips om hur historian ska fortsätta och om den ska det! Jag börjar med att lägga upp första kapitlet så får vi se.

Kapitel. 1.

Talas fotsteg hårdnade för varje steg på de kalla stenplattorna av klostrets korridorer. Han blick var känslolös men hela hans ansikte var allvarligt. Han marscherade fort med öppen hörsel för att hitta platsen han sökte. För bara 10 minuter sen hade han suttit och ätit ensam som vanligt i matsalen då han hörde tipset som förde honom hit.

(Tillbakablick)

Tala slog sig ner vid ett av de många borden som var uppsatta i den kalla matsalen. Många yngre ungdomar gick förbi och satte sig gärna ett par bort ifrån honom. Självklart gjorde dem rätt, de hade väl ingen dödslängtan? Ingen pratade med den fruktade lagkaptenen om man inte var absolut tvungen. Han gillade att ha det så. Tyckte om att få vara ifred mellan träningstimmarna och han visste att snart skulle hans lag sättas ihop på allvar för de kommande mästerskapen. Ett par av klostrets vakter slog sig ner vid bordet intill, men han brydde sig inte. Deras relation var inte mycket mindre ytlig än hans relation till de andra eleverna. De tilltalade inte honom hur som helst och han visade dels respekt för deras order som igentligen kom från högre befäl.

Han rörde runt med sin sked i den kalla soppan som mest bestod av vatten, kryddor och en hop av dåliga grönsaker. Bredvid skålen fanns även en bit av fullkornsbröd.

"När skulle han möta upp med oss då?" Kunde han inte hjälpa att höra från det andra bordet.

"När han var färdig med nöjet. Han fick tydligen tag i en av de nya denna gången." Flinade den långa vakten som tog en stor sked av sin soppa.

Tala visste ungefär vad de menade, och nu ville han höra mer, för att om det var de nya eleverna han menade så skulle det beröra honom med. Tala skulle den dagen med sina nya lagkamrater kontrollera efter nya talanger idag på de nyaste eleverna. I detta fall var det ett hinder.

"Vad tror du Boris säger?" Frågade den andra som inte kunde låta bli att flina med sin kamrat mittemot.

"Charles har väl alltid kunnat lirka sig från reglerna. Det är ju inte säkert att ungen har någon talang ändå."

Tala visste nu att det hade skett ett regelbrott. Men bara ett regelbrott inom klostret. Vakten dem pratade om, Charles hade tydligen fått för sig att roa sig med en av de nya eleverna. Sorgligt nog hade Tala i vanliga fall inte brytt sig, för han visste att det inte fanns något speciellt han kunde göra. Det var inte ovanligt att Vakterna kunde greppa en unge här och en annan unge där om det skedde i tystnad. Boris brydde sig inte.

Det enda vakten gjorde här var dock ett enkelt regelbrott. Ordervägran. Boris hade klart sagt till om att de nya eleverna inte skulle ha kontakt med någon till träningspasset var över. Givetvis kunde Charles i detta fall bara uppge att han inte visste att ungen var ny. Och vems ord skulle dem tro på? Hans eller ungens?

Tala suckade. Han kände faktiskt utan att visa det, att han för denna gång kunde göra skillnad för åtminstone ett barn. Dessutom skulle ungen bara vara till besvär under träningen i eftermiddag om han var ett skakat och deprimerat nervvrak. Det var enda anledningen han kunde komma på för att invända.

Själv även om han var hade högre rang än någon av de andra eleverna så hade det förekommit att några av de fulla asen försökt på rödhåringen med. De hade alla slutat upp på sjukbingen. Efter ett tag när patientlistan hade ökat drastiskt hade Boris gått ut med att de skulle sluta försöka ge sig på Tala för att kaptenen inte skulle hamna i obalans från sin uppgift. Det gjorde detsamma i Talas mening vad Boris tyckte. Han hade sedan tidig ålder fått lära sig att försvara sig mot fulla vakter.

Han reste sig från stolen och suckade en sista gång för att lunchen denna gång gått förlorad. Han vände sig mot de två skrattande vakterna som titta upp på honom.

Tala såg på dem med känslokall blick. "Var är han?"

(Slut på tillbakablick)

Talas fotsteg ökade av tanken att hinna i tid. Hans hörsel skärptes för varje hörn han passerade. Dessa korridorer var lika långa på alla håll, men ett övertag var det stora ekot. Tala tillbringade ogärna sin tid på denna källarnivå. Det fanns inget speciellt här nere utom städskrubbar och förvarings förråd. Men och andra sidan så var det just av denna anledning vakterna nöjespark.

Hans obehagliga tankar avbröts äntligen av ljud från andra varelser än han själv. Ja, varelser. Tala hade sedan långt tillbaka slutat kalla sig själv människa. En människa i hans mening var en person. En person med identitet. En person med… känslor.

Han följde ljuden enkelt. Först var det bara brakande ljud som nån hylla fått stryk, men snart hördes även mummel från en av förrådsdörrarna. Det var ett av de stora förråden som var det sista innan trappan upp till markplan på Klostrets östra sida.

Man kunde inte höra de direkta orden genom dörren, men en mörk röst hördes tydligt.

Tala Sträckte på sig och med en suck slog han hastigt upp dörren.

Framför honom fanns det han hade förväntat sig. En lång mörk vakt tittade skockat upp på honom, troligtvis helt oförberedd av avbrottet. Hans uniform-kappa var uppknäppt och hans huva var inte heller i sikte. Hans ögon hade nu gått från skockade till irriterande till ursinniga på ett par sekunder under de mörka lockarna. Han stod nedåt lutad mot en mindre figur mot ena väggen.

En pojke. Kan inte vara mer än 12 år. Han var blond, med gröna just nu vettskrämda ögon. Även om han skakade mellan den äldre mannens armar så var hans ansikte rött av rodnad och han tittade skamset ner i golvet efter sett i Talas isblå ögon ett par sekunder. Hans gröna T-shirt låg vid hans fötter och knappen på hans jeans var uppknäppt. Om Tala hade velat visa sitt medlidande så hade han suckat av lättnad för att det inte hade hunnit gå längre. Men självklart visade han inget.

"Har du gått och blivit rastlös Kapten?" Vaktens röst var lugn och låg men Tala märkte direkt att han var ursinnig över att blivit avbruten.

"Du vet att det där är en ny elev." Talas röst var lugnare. Varför skulle han vara upprörd?

"Sen när har du någonsin brytt dig om mina affärer? Dem har väl aldrig angått dig sedan vår lilla uppgörelse för ett halvår sen." Vakten kunde inte låta bli att le åt det sista.

Tala sträckte på sig mer. "Just det, Jag måste ha varit ur form då, för om jag hade gjort rätt så hade du inte kunnat våldföra dig på någon just nu. Jag ångrar att jag inte fick dig kastrerad." Nu var det Talas tur att le.

"Jag måste säga att du har helt missförstått situationen här Kapten. Jag bara välkomnar pojken här, och visar honom lite av vilka fördelar man kan ha i detta kloster."

Han grepp hårdnade om pojkens armar som nu visade tydliga tårar och snyftade högt.

"Hade du vetat innebörden av kloster Charles, " Tala gick in och lutade sig mot dörr ramen. "Så hade du vetat att såna där välkomnanden inte ingår alls.

Charles sträckte på sig igen och pojkens ben vek sig så han kasade ner längs väggen. Han blev kvar där nere i foster ställning skakande.

"Som jag ser det har du två möjligheter." Tala fortsatte två steg in i rummet med armarna i kors. Han hade ingen lust att fortsätta diskussionen med vakten, utan bara ville ha ett slut på konflikten så han kunde bege sig och fortsätta med sitt.

"Och vad är det?"

"Antingen släpper du pojken nu eller så meddelar jag Boris om ditt tjänstefel."

Charles sträckte på sig och klev bort ett steg från pojken. "Varför skulle du göra dig sånt besvär för denna lilla skitens skull? Han är väl inget värt för dig?"

Nu blev Tala alvarlig. "Du har rätt. Han betyder inget. Men han kommer vara en riktig börda på uttagningen sen och det kommer jag att få åka på. Jag bara förebygger skadan."

"Jag tror det är nåt annat. Jag tror en viss kapten är avundsjuk." Charles log och gick fram till Tala. "Är du rädd att du inte får nåt Kapten. Om inte du hade varit så envis hade jag kunnat ge dig en njutning som kunnat hjälpa dina studier."

Han stannade hastigt då Tala höll ut sin arm mot honom, och hindrade honom effektivt att närma sig rödhåringen."

"Hade jag vetat att du hade nåt att ge så skulle jag inte vara envis om saken.. Men om vi skulle komma till sak så-"

Deras diskussion avbröts av att pojken gjorde ifrån sig ett rejält tjut och tog sig till ett hastigt flyktförsök mot dörren.

Men Charles var snabb och greppade pojken i nacken våldsamt då han var precis bredvid dem.

"Vart ska du ta vägen pojke? Det roliga har just börjat!" Utan större ansträngning så kastade han sitt offer våldsamt bakåt så han föll till det kalla golvet. Han skrek ut när hans bakhuvud slog i först.

Tala greppade till även sin egen förvåning Charles arm när vakten gjorde en gest till att sparka pojken på golvet.

"Vänta. Låt oss göra en deal." Charles tittade på honom förfrågande. "Nu ser vi att ungen ändå kommer att tjalla om vad som skett hittills. Skadan är redan skedd."

Charles nickade. "Precis så låt mig nu ta vara på tillfället och lämna oss."

"Nu när jag ändå har tagit mig besväret och komma ner hit, så kan väl jag drar fördel av att med." Tala log mot honom. "Låt mig få ta en omgång först."

"Varför skulle du vilja det." Vakten såg alvarligt på honom. Han visste att lagkaptenen som stod framför honom var känd som skoningslös, och han kunde för tillfället inte tyda tonåringens beteende. Rödhåringen kunde få vem han ville i hela klostret. Fan han visste att även Boris själv var intresserad vid vissa tillfällen, så varför ville kaptenen nu nöja sig med pojkspolingen på golvet. Vad var hans syfte?

Med en suck steg han förbi rödhåringen på väg ut.

"Du är skyldig mig en."

Tala log fortfarande när dörren slog igen bakom honom. Han tittade på den darrande varelsen på golvet som försökte krypa bort från honom. Han skakade på huvudet och gick bort och greppade pojken i armen som skrek av förskräckelse.

"Nej!, Snälla, snälla! Jag lovar, jag ska inte säga nåt. Bara låt mig gå!"

Tala drog pojken till sig som nu hostade av sina tunga snyftningar. "Knip igen unge. Jag har bättre smak än så." blondinen tittade upp på honom med blodsprängda ögon.

"Menar du…?"

"Var tyst ett tag." Han reste sig och gick längre in i rummet där han började leta efter en tom väggyta där han mindes att en bakdörr skulle finnas. Till hans besvikelse så såg han att den gamla dörren han syftat på var igen guten. Troligen ansåg Boris att det bara behövdes en utgång eftersom rummet bara användes som förråd.

"Skit." Han var tvungen att gå till plan två. Hans blick höjdes upp till taket där ventilationstrumman fanns. Han klev upp på en av de många lådorna och slet loss locket.

"Stick nu. Vi pratar aldrig mer om det här." Han skulle precis hjälpa den förväntansfulla pojken upp då dörren flög upp igen. Charles stannade upp av synen och hela ansiktet visade ilska.

"Så du försöker blåsa mig Tala?"

"Sen när blev vi så oformella?" Tala var lika lugn som förut. Han satte ner blondinen på marken igen eftersom han visste att han ändå inte skulle hinna slänga upp honom i ventilationen nu. Men pojken gjorde det enda han kunde tänka på och klängde sig fast i kaptenens midja hårt. Tala såg ner på honom irriterande. "Släpp."

"Nej! Snälla… låt honom inte… jag ber dig!!"

Pojken började åter gråta hysterisk och höjde snyftningarna ännu mer när Tala greppade hans arm hastig så han tvingade att släppa taget.

"Stick iväg. Kom ihåg vad vi sa."

"Skulle inte tro det." Charles var redan framme men Tala sträckte ut armen mot honom igen som han gjort innan.

"Jag tar hans plats." Båda tittade chockat på honom. Tala knuffade ungen våldsamt mot dörren. "Stick sa jag." Man kunde se att pojken var osäker, men han var mer rädd så han satte full fart ut i korridoren och bortom synhåll när dörren slog igen.

Tala hann inte tänka mer innan han blev våldsamt uppknuffad mot väggen och giriga läppar började smaka sidan av hans hals. Charles andning var tung och uppspelt då hans händer vandrade vilt över tonåringen kropp.

Talas armar hände längs sidorna. Hans blick var tom och riktad mot väggen mittemot.

"Inte visste jag att snorungen betydde så mycket för dig…" viskade Charles i hans öra.

"Det gör han inte," svarade han när Charles lyfte upp hans handleder ovanför hans huvud mot väggen dominerande. Han gjorde inget motstånd. "Men som du sa. Jag var skyldig dig en. Lika bra att ta det nu, för jag kommer inte ha tid med dig sen. " Han flyttade huvudet då Charles flyttade över till andra sidan av hans hals. Tala kunde redan känna en rejäl höjning genom vaktens uppknäppta byxor. Tala kunde inte låta bli att undra hur han kunde vara så attraktiv att han kunde skapa en sådan reaktion så enkelt. Han kunde inte förstå det.

"Just det, ditt lag bildas idag, har jag rätt? Då blir vi upptagna eller?" Tala kunde inte svara då Charles läppar trycktes våldsamt mot hans i en dominerande kyss. Tala brydde sig inte ens om att besvara den och vakten slösade ingen tid med att tvinga in sin tunga i tonåringens mun. Om Tala hade varit känslosam just nu hade han erkänt att han glömt den hemska spritsmaken vakten gav honom från deras tidigare möte för ett halvår sen. Rödhåringens händer vilade nu rastlöst på vaktens axlar då mannen tryckte sin kropp mot hans hårdare mot stenväggen för närmare kontakt. Igen mer tydligt kände Tala hårdnaden från mannen mot sitt skrev och han fick hindra sig själv att chippa efter andan. Charles märkte inget då han var helt uppspelt inombords och började girigt gräva under tonåringen Vit-orange jacka och tröja innan han fann de vältränade magmusklerna som han sökt efter. Snart gick han över till ryggen och om möjligt drog han tonåringen ännu närmare till sig. Han kunde inte hjälpa att stöna då deras lägre skrev fick stadig kontakt igen. Tala höll igen sin andning ännu en gång. Det var inte för att han njöt det minsta, men vid såna här tillfällen hade hans kropp vänt sig mot honom. Minuterna fortsatte med mer smekande men till slut drog Charles ifrån och backade ett halvt steg. Tala vände huvudet igen till vänster och med stängda ögon log han. Charles händer släppte hans kläder och började dra ner sina byxor.

Talas leende blev bredare.

´Äntligen´

Charles kunde inte alls vara beredd på knäet som plötsligt vigt kom uppflygande och träffade honom klockrent i magen. Andan flög ur honom och han vek sig dubbelvikt.

Hans ansikte flög upp med chockade ögon men de möttes av en beslutsam knytnäve som slog honom ur balans igen.

"Att du fortfarande ge dig på de försvarslösa pojkarna, du är för sorglig. Man märker att du inte uppskattar dem som försvar sig dock, eller vad säger du Charles?" Tala sparkade mannen igen som försökte resa sig upp. Han svor över sig själv att han inte hade sina stålhättor kängor på sig. Men detta fick duga.

"Vad sysslar du med. Vi hade en deal!"

"Som om jag skulle ge efter åt ett svin som du. Jag kanske inte har något liv men jag har tillräckligt med värdighet än lägga mig på rygg för en ynkrygg som du!"

Tala slog ut näven igen men denna gång fångades den upp i svingen av Charles som blängde på honom. Tala bröt sig enkelt loss och slog till med andra näven över näsan på vakten som skrek ut när blodet började spruta ut.

Ett slag till fick han in innan vakten föll till marken och denna gång stänkte det upp på kaptenens ansikte. Tala log igen när hans ansikte kom i kontakt med blodet.

Sadisten i honom njöt. Han vet inte när han börjat älska åsynen av blod. Men med en uppväxt i detta fängelse var det inte lätt att inte utveckla nån sorts störning som läkarna kallar det. Även om Tala skulle någon gång släppas ut ur klostret så hade han inte ansetts som nån friskförklarad person, så varför längta? Här inne var han trygg så länge han höll sig i form och höll uppe sin fasad som skoningslös sadist. Så länge ingen vågade göra anspråk på honom var han säker.

"Har aldrig sett dig så här attraktiv Charles."

"Vad tror du Boris säger om det här?" Vakten skakade och man såg att han inte kunde sluta blöda.

"Om vad?" Han fattade vinken med Talas iskalla blick mot hans. "Du föll."

Med ett öronbedövande rytande kastade sig Charles över tonåringen som inte var beredd av det plötsliga beteendet. De föll till golvet och Tala blockade ett slag som skulle ha träffat hans tinning.

Av att vakten var så skakig gjorde det enkelt att skalla honom ur balans igen. Tala vara förvånad att Charles inte var så stark som han trott. Hade han vetat detta innan så hade han nitat jäveln direkt när han kommit in hit.

Han reste sig och greppade vaktens hår så han reste sig med mycket besvär.

"Bara så att vi är på samma blad. Ge fan i barnen." Med ett sista leende fick Charles smaka på en vältränad spark som skickade honom bakåt med hård kraft.

En tonåring med lila blick gick igenom källare korridoren. Hans hår var i en nyans av silver och hans hy var ännu blekare.

Han hade blivit irriterad av de många ungdomar som befanns sig på de övre våningarna. Och för att slippa konsekvenserna för mord på några av dem hade han valt att omplacerad sig själv. Visst var han generös?

Det var svårt att tro att han äntligen var här. Han hade fått gå igenom två ofrivilliga militärläger för att komma hit. Men var gjorde man annars om man inte hade någon stans att ta vägen? Hellre här än att samhället tog honom. Dit gick han inte tillbaka. Han hade hört om Balcov Klostret. Och nu var han fast. Lika bra att göra sig hemmastadd, tills han skulle träffa sina lagkamrater. Han visste att kaptenen för laget skulle ha bott här hela sitt liv. Tuff uppväxt.

Precis i trappan sprang en liten figur rätt in i honom och hade det varit nått annat än denna lilla hysteriska grabb som det var hade det inte blivit en nådig utgång.

"Hjälp! Du måste hjälpa!"

Bryan såg ner på grabben som inte var längre än till hans bröstkorg. "Stick."

Man såg att pojken inte våga be igen så han fortsatte upp för trappan.

Dock var Bryan tvungen att erkänna att pojken väckt hans nyfikenhet så han fortsatte längre ner i korridoren. Snart kunde han höra dova ljud ju närmare han kom.

Han stannade upp vid förråden av ljuden och plötsligt brakade ena dörren sönder och ut kom en man utflygande som landade vid hans fötter in princip medvetslös.

Strax efter kom en annan tonåring i hans egen ålder ut. Hans hår var lika rött som blodet i hans ansikte… vänta lite?

Rödhåringen var på väg därifrån då han fick syn på Bryan som mötte hans isblåa blick. De stirrade på varandra en sekund så lila mötte isblå. De sa ingenting till varandra och snart började rödhåringen gå därifrån mot trappan där Bryan stötte på den hysteriska pojken.

"kyligt." sa Bryan till sig själv, och han såg ner på den medvetslösa vakten vid hans fötter. Snart formade ett sadistiskt leende på hans läppar. "Jag tror jag kan trivas här."

Nu är första kapitlet ute och det är upp till er om ni vill att denna storyn ska fortsätta. Jag väntar på ert svar. På återseende!