-1Folk beter sig som om de var med i TV. Ingen är sig själv längre. Oavsett bakgrund. Man kan ju försöka smälta in i mängden och bli en av dem fastän man egentligen inte alls är det. Precis så var det för honom. Utblottad och kall på Londons gator. I ett ösregn som inte tänkte avta. Allt han ägde fick plats i en ryggsäck med trasigt blixtlås. Några klädesplagg, en bok med samlade dikter av Edgar Allen Poe, plus tandborste och tandkräm. Han bar en för stor anorak, den skyddade mot vätan men höll inte kylan på avstånd och hans välkammade blonda hår hängde stripigt mot ansiktet. Vart hade värdigheten tagit vägen?

Han brukade tillhöra en respekterad och högt aktad familj, en familj vars namn inte betydde ett skit längre. De hade spridit skräck och rädsla i hundratals år och nu skrattade man åt den enda arvingen till släktets förmögenhet och spottade efter honom på gatorna. Han vände magin ryggen av egen vilja och sökte sig till ensliga platser för att slippa beblanda sig med patrasket på pubarna. De fick honom bara att inse sitt eget misslyckande.

Hungern gnagde och brödet var slut. Att stjäla var lönlöst om man inte ville springa för sitt liv från vakterna på köpcentret. Och aldrig att han tänkte rota bland skräpet i de många papperskorgarna efter vägen, för vem visste hur många olika sjukdomar man kunde få av en sådan sak. Fötterna strejkade och kroppen värkte. Han ville stanna till och gjorde det. Mitt i en högtrafikerad väg och det var allt rena turen att en hand tog tag i anoraken och drog upp honom på trottoaren innan en lastbil mejade ner honom bakifrån så att han blev mosad mot asfalten.

"Rena turen att jag fick syn på dig, annars hade du blivit mosad." Sa en käck kvinnoröst, han kände först inte igen den, men hon flämtade till när hon uppfattat vem han var. "Vad i hela friden gör du i mugglarkvarteren Draco Malfoy?"

Hans ansikte blev genast tomatrött. Kvinnan som hade räddat honom var ingen mindre än Fransisca Blake, hon bytte skola i sjätte året och hamnade på Beauxbatons, tidigare hade hon liksom han tillhört Slytherin. Till skillnad från de andra som tillhörde det elevhemmet var Fransisca snäll och kvicktänkt istället för grym och manipulerande. Hon hade egentligen velat tillhöra Ravenclaw men sorteringshatten hade känt av hennes lust att bli någonting stort och därför placerades hon där. Fransisca var brunett och hade glasögon. Hon var inte överdrivet söt, men inte heller ful.

"Jag skulle nog kunna säga detsamma!" Högg han tillbaka och spände ögonen i henne. "Eller har du också blivit allmänt åtlöje?"

Fransisca höjde bara ett ögonbryn och såg oberörd ut, för hon visste att det retade upp honom om man inte tog åt sig hans pikar.

"Nej, det är din grej, inte min." Svarade hon och flinade elakt utan att tänka på det. "Familjen Blake har fortfarande hedern i behåll."

"Så trevligt för dig då." Muttrade Draco och bet ihop för att tänderna inte skulle klappra mot varandra och avslöja att han frös, men det misslyckades och hon lade märke till det direkt.

"Min lägenhet ligger här i närheten. Följ med, du är ju stelfrusen din magra stackare."

Fransisca drog med sig Draco innan han fick ur sig någon protest.

Hon tände lampan i hallen med ett försiktigt 'Lumos' och den kastade ett svagt sken. Draco blev stående och stirrade på den enkla inredningen, drypande våt och frustrerad. Han hade hellre frusit ihjäl i någon gränd istället för att befinna sig i Fransiscas hem. Men nu hade han inget val.

"Hallå!" Ropade hon i riktning mot vardagsrummet. "Jag är hemma nu. Det är bäst för dig att du har middagen klar, annars får du diska igen."

Någon stönade irriterat och visade sig sedan ute i hallen. Draco tappade all kontroll när han såg vem det var. Gryffindors guldgosse och den magiska världens räddare. Harry Potter. Fransisca fick hålla fast honom för att han inte skulle vända om och storma ut genom ytterdörren.

"Vad gör han här?" Undrade Harry syrligt och skickade en iskall blick mot Draco. Deras ögon möttes och Draco blängde tillbaka.

"Jag hittade honom på gatan, han hade stannat upp mitt i vägen och jag räddade honom från en säker död." Svarade Fransisca medan hon hängde av sig jackan. "Var inte så otrevlig."

"Precis. Var har du artigheten Potter?" Frågade Draco och fejkade en sårad min. Egentligen var han inte det minsta förvånad över Harrys reaktion. De hatade varandra med en intensitet som aldrig skulle försvinna.

"Jag har i alla fall en gnutta vänlighet i kroppen till skillnad från dig."

Fransisca fick gå emellan dem för att slippa ett blodbad i sin egen hall, men det hindrade inte deras mordiska blickar. Hon suckade och bestämde sig för att låta det vara. Om de ville bete sig som småbarn så tänkte hon inte sjunka ner till deras nivå.

"Om du skall stanna så får du faktiskt skärpa dig Malfoy." Sa hon och knuffade bort honom från Harry. "Det gäller dig också Harry, jag vill inte ha något blodbad i mitt hem. Är det uppfattat?"

Draco korsade armarna över bröstet med en trotsig min och tittade bort från dem, men Harry sänkte blicken och såg skamsen ut. Han flydde ut i köket och lämnade Fransisca ensam med Draco.

"Glöm att jag tänker bo ihop med honom!" Utbrast Draco irriterat och hängde äntligen av sig sin genomvåta anorak. "Jag stannar och äter, sedan tänker jag gå."

Fransisca himlade med ögonen åt hans patetiska beteende. "Och hur hade du tänkt klara dig i mugglarvärlden, du vet ju ingenting om hur de lever. Magi drar till sig uppmärksamhet så jag försöker att dra ner på det. Harry har slutat helt sedan han besegrade Voldemort. Vi lever enkelt och arbetar hårt för att få ihop tillräckligt med pengar till mat. Jag förväntar mig detsamma från dig om du ska stanna."

Draco visste inte riktigt vad han skulle säga eller göra. Värmen från brasan inne i vardagsrummet hade börjat tränga in nu och det kändes skönt att vara inomhus. Fast det var inget han ville erkänna förstås så han behöll sin överlägsna min och blängde på Fransisca.

"Hur kommer det sig att ni är så himla kärvänliga mot varandra?" Den frågan skulle ha kommit upp även om han egentligen inte ville veta.

"Därför att jag valde rätt väg. När alla andra i Slytherin blev dödsätare så bestämde jag mig för att hjälpa Harry. Under året på Beauxbatons blev jag starkare och kände att det var det enda rätta." Svarade Fransisca och fick lust att skratta när hon såg Dracos förvirrade min. "När kampen var över drog vi oss tillbaka och hittade den här lägenheten. Han sålde Grimauld Place och tjänade en rejäl hacka, men pengarna är på Gringotts och han känner inte att de gör honom lycklig."

Det var precis det svaret han hade väntat sig och ändå irriterade det honom. Han visste mycket väl att Fransisca aldrig hade hört hemma i Slytherin, men hon hade något som han saknade. Rätten att välja fritt. Hon hade aldrig burit den där pressande bördan att hävda sig inför sin far.

"Och nu är ni bästisar eller?" Frågan dröp av sarkasm, men Fransisca låtsades inte om det.

"Nej, men vi kommer överrens. Han är faktiskt inte så hemsk som du tror." Svarade hon och log hemlighetsfullt. "Gå in och sätt dig i vardagsrummet, soppan är snart klar. Jag ska hjälpa till med det sista."

Draco förvånades över att han faktiskt gjorde som hon sa.

Ljuslyktorna utanför kastade ett svagt sken genom vardagsrumsfönstret. Middagen åts i tystnad, Draco undvek Fransiscas blick för han visste mycket väl att hon bevakade minsta lilla rörelse och ljud som kom från honom. Harry småpratade med henne och han spetsade öronen för att höra dem lite bättre från sin plats i fåtöljen vid fönstret.

"Han måste väl hitta någonting eget någon gång, det här är inget härbärge och jag har ingen lust att leka barnvakt." Harrys ansträngda halvhesa röst gav en kraftig kontrast mot Fransiscas vänliga tjatter. "Vad jag menar är att det kan vara jobbigt nog att stöta på någon gammal bekant, men att du kommer hemdragande med min värsta fiende tar priset. Hur smälter man en sådan sak?"

Fransisca funderade en stund innan hon svarade. "Man bara låter det vara. Jag kände att jag tyckte synd om honom och han hade ju faktiskt kunnat frysa ihjäl om jag inte erbjöd honom att komma hit. Är det inte hög tid att ni släpper den där gamla barnsliga fejden nu och försonas? För jag lovar att ni åker ut om en liten gnutta elak magi tränger fram."

"Vart hade ni tänkt att jag skulle sova i natt?" Undrade Draco och Fransisca vände sig direkt mot honom, frågan var egentligen inte riktad till henne, men Harry visade inget intresse så hon var så illa tvungen att engagera sig.

"Du kan sova på soffan så länge, vi har tyvärr ingen extrasäng för den gick sönder."

"Behöver jag fråga varför?" Kommenterade Draco syrligt och flinade mot dem.

"Allt behöver inte antyda att vi har haft sex." Fransiscas comeback var väl uttänkt och Harry skickade en tacksam blick åt hennes håll. "Väx upp."

"Tack men jag är redan tjugo så det behövs inte."

Ordväxlingen dem emellan verkade roa Harry. Han satt och kämpade för att inte skratta. Fransisca fick sista ordet, det fick hon alltid nuförtiden.

"Jag märker det. Du är ju mognaden och visheten själv." Ren sarkasm, och Draco verkade faktiskt ta åt sig. "Med pappas pengar på banken och allt."

Draco gjorde en elak gest mot henne med högerhanden och vände sig bort mot fönstret igen. Nu spöregnade det helt plötsligt och han roades av att se på när folket nere på gatan flydde från det kraftiga skyfallet som livrädda hönor flydde en räv. London var riktigt charmigt på hösten.

"Vi har täcken och kuddar i klädkammaren, du får bädda själv." Sa hon och försvann ut i köket.

Han var ensam med Harry Potter. Den skräcken. Och de pratade inte med varandra för vad skulle det finnas att prata om egentligen? Här skulle han tydligen bo nu också. Med ett halvblod och en blodsförrädare. Vilket öde. Visserligen hade han nog gjort sig förtjänt av det efter alla elakheter på Hogwarts, men Draco var förändrad nu. Några småsaker kunde man däremot inte växa ifrån, som faktumet att han skulle dela lägenhet med en från Gryffindor. Det var den totala dödsstöten. Han hörde att Fransisca skramlade med porslinet ute i köket och önskade att han inte hade gett upp magin, för disk var aldrig glamouröst.

"Och vart sover du då?" Han ställde frågan innan han insåg att han faktiskt lät civil och bet sig i underläppen. Hur i helvete kunde man vara så korkad. Syrlig comeback från Potter om tre.. två.. ett..

"Det angår dig inte." Okej, kanske inte riktigt syrligt. Men Potter lät inte trevlig för det. "Håll dig till ditt liv så håller jag mig till mitt. Uppfattat?"

"Öh, om du inte redan har insett det så tillhör du tyvärr min patetiska ursäkt för ett liv." Muttrade Draco, varför måste han vara just här med världens största träskalle. "Grattis Potter."

"Ja för världen har ju inte precis slutat kretsa runt dig de senaste tre åren, eller hur Malfoy, och det lär den väl inte göra på ett bra tag heller va? Ärligt talat tycker jag synd om dig, det måste vara världens trauma att gå från bortskämd rik skitunge till hemlös och bortstött."

Det skulle ha kunnat höras om någon tappade en knappnål i tystnaden som följde.