Disclaimer: Not mine, I am not J.K Rowling. I wish I was though. Aaah… James Potter really is something… Oh, and I don't own any of the songs either, before I forget to mention them and someone sues me. Please don't, I have no money.

1. The Best Day Of My Life

Woke up around a half past ten

Can't believe that I'm late again

Pour down about a quarter coffein

To start my pulse and then

I grab my jeans of the floor

Then I hit the door

Just the same old same

It goes to show, you never know

When everything's about to change

Just another day,

It started out like any other

Just another girl,

Who took my breath away

Then she turned around,

She took me down

Just another day that I had

The best day of my life - Jesse McCartney

James Potter vaknade med ett ryck av känslan att något inte var som det skulle. Han kastade en blick på klockan som sa honom att den var halv elva.

"Halv elva… Då är det lugnt. Tåget går inte förräns om en halvtimma…"

Halv elva!

"Mamma!" vrålade han "Vi är sena igen!"

Mrs Potter kom sömndrucket in i hans rum och såg förvånat på sin son som sprang omkring och packade ner saker och försökte dra på sig sin T-Shirt över sina pyjamas byxor.

"Vad pratar du om?"

"Det är den första september! Hogwarts expressen går prick klockan elva!"

James såg sin mamma bli påtagligt blek.

"Ta på dig så packar jag." sa hon bara och med ett svep med sin trollstav låg alla James grejer prydligt nerpackade i hans stora koffert.

Han i sin tur drog så snabbt han kunde på sig sina urblekta jeans och en grå T-tröja. Även om det hade hunnit bli september (hela tio och en halv timmar) så var det fortfarande varmt ute.

James skulle börja sitt fjärde år på Hogwarts skola för Häxkonster och Trolldom och under de tre år han redan gått där hade han lyckats bli sen varje gång, på något mystiskt sätt slutade hans väckarklocka fungera den första september, hans mamma försov sig, han själv försov sig, bilen gick sönder. Det var alltid samma sak.

På den rekordsnabba tiden 5 och en halv minut satt han i bilen och var påväg till perrong nio och trekvart. Tio i elva var de där och James drog en lättnadens suck och drog sedan fingrarna genom sitt svarta, redan väldigt rufsiga hår. Det var något han alltid gjorde när han var nervös, arg, lättad eller glad. Något han gjorde när han kände något extra helt enkelt.

Han vände sig om och gav sin mamma en kram hej då.

"Din pappa ville så gärna komma, men..."

"Han var tvungen att jobba," James avslutade meningen åt henne och försökte dölja den besvikelse han kände. "Jag vet, det är okej mamma. Hälsa honom från mig!"

"Det ska jag. Och James, uppför dig nu det här året!" hon sa det med sträng röst men James kunde se en speciell glimt i sin mammas isblåa ögon, inte så olik den glimt han brukade få i ögonen när han hade något på gång.

"Jag kan inte lova något mamma,"

"Och jag svär, får jag ett brev till hem om hur du och Sirius har förtrollat alla flickor i eran årskurs så de ber er gifta er med dem, ska du få så mycket utegångsförbud att du inte kommer få åka tillbaka till Hogwarts på flera år!"

James låtasades se chockad ut.

"Mamma! Det har vi aldrig gjort!" sa han och försökte låta förolämpad "Dessutom behöver vi inte använda magi för att det ska hända." la han till med ett flin.

Mrs Joan Potter skakade på huvudet åt sin son, men inombords var hon stolt över honom. Han hade gått igenom så mycket och ändå klarade han av att uppträda moget och skämta om saker.

"Ta hand om dig nu..." viskade hon och kramade honom igen.

Han nickade, vände sig om och började gå, bara för att stanna igen. Han hade fått syn på den vackraste varelse han någonsin sett.

Hon hade långt, tjockt, rött hår som hon hade fått ur ögonen med hjälp av ett vitt diadem. Hon hade på sig en ganska kort jeans kjol som visade upp hennes (om än ganska korta) lätt brunbrända ben. Till det hade hon en enkel vit T-shirt (väldigt urringad) som smet åt hennes kurvor på ett mycket smickrande sätt. Men det som fångade honom mest var hennes ögon, han hade aldrig sett något liknande innan. De var lysande gröna och påminde honom om... smaragder.

Vem var hon och varför hade han inte träffat henne innan?

Och varför kände han sig svimfärdig och alldeles darrig?

Plötsligt vände hon sig mot honom och såg forskande på honom. Han vände undan blicken och fortsatte gå.

Han skakade på huvudet i hopp om att bli kvitt den annorlunda känslan. Snabbt klättrade han upp i tåget och gick för att leta upp de andra Marodörerna.

Men han kunde inte få henne ur huvudet på hela dagen.

Lily Evans satt i sin tågkupé och tänkte på hur mycket som hade hänt den sommaren. Hon hade växt flera centimeter. Fem och en halv faktiskt. Hon hade äntligen passerat 1.60 och var nu 1.64 och en halv. Vilket betydde att hon växt om sin bästa vän Joanna men fortfarande var tio centimeter mindre än sin storasyster Petunia.

Något hon hade fått höra precis hela sommaren.

Lily avskydde att vara liten, inte för att hon var jätteliten egentligen. Enligt alla hennes vänner var hon normal lång, eller inte långt ifrån i alla fall. Men hon var minst i sin familj. Hennes mamma var lång, hennes storasyster var lång (i synnerhet hennes hals) och tja, hon hade fått höra att hennes pappa varit lång.

Philip Evans hade dött i en bilolycka när Lily endast var två år gammal. Hon hade inga minnen från sin pappa men hade sett på foton av honom och visste att hon ärvt hans gröna ögon.

Bortsett från det hade Lily inga likheter med sin familj. Precis som Petunia var hennes mamma benig och hade stora, blek blå ögon och ett aningen hästaktigt utseende.

Var hennes röda hår kom ifrån hade hon ingen aning, hennes pappa hade varit svarthårig och både Petunia och hennes mamma hade blont, tunt hår som de hade klippt i matchande, axel långa pager.

I ren protest hade hon låtit sitt hår vara och det hade fått växa hela sommaren och var nu en bra bit nedanför axlarna.

Det enda som irriterade henne med sin nya frisyr var luggen som ständigt var i ögonen på henne. Men för dagen hade hon löst problemet genom att dra bak sitt hår med ett diadem.

För att ytterligare irritera sin mamma och syster hade hon satt på sig en utmanande jeans kjol och tajt vit T-shirt.

Lily hade blommat upp under sommaren och fått både bröst och mens. Innan dess hade hon sett ut som en pojke. Något varken Petunia eller Rose Evans hade tvekat en sekund att påpeka för henne.

Och eftersom både Petunia och hennes mamma trodde på att klä sig så lite utmanade som möjligt för att lämna en hel del åt "fantasin" hade Lily tagit på sig det som skulle provocera dem mest. Något som lämnade så lite åt fantasin som möjligt.

Hon stod och pratade med sina vänner Haylie och Abigail när hon kände hur någon stirrade på henne. Hon vände på huvudet och fastnade med blicken på James Potter. Killen hon avskydde mer än något annat på den jorden. Inte nog med att han alltid ställde till med problem för alla han kunde trodde han dessutom att han och hans gäng, Marodörerna som de passande nog kallade sig, var höjden av coolhet. Vilket de i och för sig var, men behövde de gå och skryta med det precis hela tiden för det? Svar: Nej.

Till sin förvåning vände han bort blicken och gick aningen stapplande in i tåget samtidigt som han skakade på huvudet, som om en fluga surrade vid hans öra och han försökte bli kvitt den.

Det var början på två år av ständigt bråk mellan de två.