Han sitter ensam på sitt rum.
Mörkret omsluter honom,
Tröstar honom.
Huvudet dunkar.
Det känns som om pannan ska sprängas.
Tröjan klibbar mot hans rygg,
Fuktig av blodet från otaliga sår.
Än en gång har han gjort det.
Varför kan han inte bara vara tyst?
Varför ska han alltid säga emot?
Han vet varför.
Han vill inte bli som sin far.
Vill inte bli en slav under ondskan.
Han reser sig försiktigt.
Rummet snurrar runt honom.
Yrseln griper tag i honom.
Ostadigt, och med handen mot väggen staplar han fram till fönstret.
Han drar isär gardinerna.
Månens bleka sken lyser upp honom.
Han tittar mot den och drömmer sig bort.
Ingen vet hur han har det hemma.
Hans mor ser allt.
Men hon låssas inte om det.
Kompisarna vet ingenting.
Så ska det förbli.
För världen är han Herrgårdspojken.
Pojken med allt.
Vilken bluff.
Till och med hans fiender har mer.
Till och med Vesslan är rikare.
Själv saknar han allt.
Visst,
Han har ett hem, en säng och pengar.
Föräldrar har han också.
Men de bryr sig inte.
Han har en mor som bara ser sig själv och makens perfekthet.
En far som vill se honom i sina fotspår.
En far som vill förslava hans vilja.
En far som gör allt för att få sin vilja fram.
I början grät han.
Grät var natt.
Dolde tårarna i nattens mörker.
Men inte längre.
Tårarna har tagit slut
Torkat bort
Försvunnit.
Vem kan gråta i evigheter?
Inte han.
De tårar han nu vill få fram blir hat.
Hans hjärta är fruset.
All kärlek är borta.
Endast hat finns kvar.
Vad gör man när hatet blir för mycket?
Jo, man gör sig av med det.
Aldrig att han kan göra det mot sin far.
Han borde
Men fadern är starkare.
Det vore att skriva på sin egen dödsdom.
Istället riktar han det mot fienden.
De fiender han inte hatar.
Han är bara avundsjuk på att de har allt som han saknar.
De är hans mål.
De får känna på hans hat.
Han vill inte.
Men han har inget val.
Fadern har dömt honom.
Dömt honom till ett liv i ensamhet.
Till ett liv utan kärlek.
Ett liv fullt av hat.