Lily ler lite för sig själv innan hon fortsätter läsa.
Kapitel 4 – Inköpsturen
Livet i Kråkboet var så olikt livet på Privet Drive som tänkas kan. Familjen Dursley ville att allt hos dem skulle var prydligt och i systematisk ordning;
James/Sirius: TRÅKIGT!
hos familjen Weasley däremot råkade man hela tiden ut för konstiga och oväntade saker. Harry fick en chock första gången han tittade i spegeln ovanför spiselhyllan och den ropade: "Stoppa in skjortan, din slarver!"
Lily: Vilken praktisk spegel. Jag vet några som skulle behöva en sån…
James: Vilka?
Lily: Exempelvis två dårar som sitter här inne.
Sirius: Här finns inga dårar, bara genier.
Remus: -suckar- gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin.
James: Tur att vi alla har bra balans.
Lily: Hur kommer det sig då att ni så ofta trampar på fel sida om tråden.
James: Kalla det medfödd begåvning.
Lily/Remus: -suckar-
Gengångaren på vinden ylade och bankade på rören så snart den kände att det höll på att bli för stillsamt, och små explosioner från Freds och Georges sovrum betraktades som någonting helt normalt.
Sirius: Låter kul.
James: Explosioner är alltid kul.
Sirius. Framför allt när de drabbar andra.
Men det som föreföll Harry märkligast med att bo hos Ron var inte den talande spegeln eller den bullriga gengångaren, utan det var att alla där verkade tycka om honom.
Lily: Stackars pojke. Finner det märkligt. Alla ska kunna känna sig omtyckta.
James: Du får ursäkta mig Lils, men jag ska mörda din syster.
Lily: Du är ursäktad. Så länge jag också får mörda henne.
James: Deal.
Mrs Weasley himlade med ögonen över att ingen hade stoppat hålen i hans strumpor och försökte truga på honom fyrdubbla portioner varje måltid.
Sirius: Mycket mat.
James: Det kan han behöva. Han får ju ingen mat hemma.
Sirius: Mm. Mycket mat, mycket bra.
Remus: Försöker ni antyda att ni är hungriga igen?
Sirius/James: Ja…
Remus: Har ni ingen botten?
James: Nopp.
Lily: Men nyss var ni ju väldigt mätta.
Sirius: Det var nyss det…
James: …inte nu.
Remus: Mat senare, nu läsa.
Mr Weasley ville gärna att Harry skulle sitta närmast honom vid middagsbordet så att han kunde bombardera honom med frågor om livet hos mugglarna och be honom förklara hur sådana saker som elkontakter och postväsende fungerade.
James: Vem vill veta hur sånt funkar? Det är ju bara tråkigt.
Lily: Men för att kunna leva bland mugglare måste man veta sådant.
James: Vilken tur då att jag inte ska leva bland mugglare.
Lily: Det ska jag.
James: Okej, du har övertalat mig.
Lily: -suckar-
"Genialt!" sade han då Harry beskrev för honom hur man till exempel använde en telefon. "Verkligen fascinerande att höra hur bra mugglarna klarar sig utan magi."
En solig dag ungefär en vecka efter Harrys ankomst till kråkboet fick han ett meddelande från Hogwarts. När han och Ron gick ner till frukosten fann de mr och mrs Weasley samt Ginny sittande vid köksbordet. I samma ögonblick som Ginny fick syn på Harry råkade hon så ner sin grötskål i golvet med ett högt skrammel. Hon tappade och slog nästan alltid omkull saker när Harry kom i närheten.
Sirius/James: Hon är kär i Lillpotter! Hon är kär i Lillpotter!
Remus/Lily: -suckar-
James: Hur kan man låta bli? Potters har en medfödd charm.
Lily: Och när ska vi få se din?
James: -lutar sig närmare henne och sänker rösten- När du vill Lils. Släck lampan så ska jag visa dig.
Lily: -knuffar bort honom- Äckel!
Remus: Kan inte ni båda skärpa er…
Lily: Vad då "vi båda"? Det är han som håller på! Inte jag!
James: Det är inte jag. Du håller också på!
Remus: -suckar- Ni beter er som småbarn!
Lily: -trumpen min- Gör jag inte alls…
Remus: James, sätt dig på min andra sida. Lily, fortsätt läsa.
Hon dök hastigt ner under bordet för att ta upp skålen och dök upp igen med ett ansikte lika rött som en solnedgång. Harry låtsades som om han inte lagt märke till det
Remus: Han har i alla fall lite taktkänsla.
Sirius: Måste vara från Lils. Potter har noll takt.
James: Har jag visst…tycker bara det är tråkigt…
Remus: Visst…så kan man också kalla det…
utan sträckte sig och tog emot den rostade brödskivan som mrs Weasley räckte honom.
"Brev från skolan", sade mrs Weasley och räckte över identiska kuvert av gult pergament till Harry och Ron. Adressen var skriven med grönt bläck. "Dumbledore vet redan att du är här, Harry
Sirius: Dumbledore vet allt.
James: Förargligt nog ja…
Sirius: Inget undgår honom.
Remus: Det ska vi vara glada för.
James: Varför då?
Remus: Annars skulle ju ni båda härja fritt på skolan…
Sirius: Men tänk vad alla skulle ha kul då…
Remus: Alla utom dem som ni utsätter för trakasserier.
James: Äsch...
Sirius: …de räknas ändå inte.
– det finns inget som undgår den mannen. Ni båda har också fått var sitt", tillade hon då Fred och George kom insläntrande, fortfarande klädda i pyjamas.
Under ett par minuter rådde tystnad medan de allesammans läste sina brev. I Harrys stod det att han som vanligt skulle ta Hogwartsexpressen från King's Cross Station den första september. Där fanns också en lista på de nya böckerna han behövde skaffa för det kommande läsåret.

Andraårselever bör medtaga följande böcker:
Standardbok i besvärjelsekonst, nivå 2 av Miranda Goshawk
Kafferast med klagoandar av Gyllenroy Lockman
På vift med vittror av Gyllenroy Lockman
Helger med häxor av Gyllenroy Lockman
Turer med troll av Gyllenroy Lockman
Vallfärder med vampyrer av Gyllenroy Lockman
Vandringar med varulvar av Gyllenroy Lockman
Stunder med snömannen av Gyllenroy Lockman
Sirius: Undrar ifall läraren är en beundrare till den mannen?
James: Ingen kan väl beundra en man så mycket…?
Sirius: Du har rätt. Det är säkert…
James: …Gyllenroy själv som är lärare.
Lily: Ja, det krävs väl en egoist för att känna igen en annan.
James: Vad menar du med det?
Lily: Gissa…
James??
Sirius: -viftar med handen- Jag vet! Jag vet!
Lily: -nickar åt honom att han kan svara-
Sirius: Ingen älskar James så mycket som han själv!
Lily: Exakt.
James: -slår Sirius i huvudet. Höjer till ett slag mot Lily, men ångrar sig-
Remus: -skrattar-
James: -slår Remus- Läs på.

Fred, som hade läst färdigt sin egen boklista, kikade på Harrys.
"Du ska alltså skaffa alla Lockmans böcker du också!" sade han. "Den nye läraren i försvar mot svartkonst måste vara en beundrare till honom – slår vad om att det är en häxa."
Fred fick en blick från sin mamma som fick honom att hastigt ägna sig åt marmeladen.
Lily: Den blicken vill jag lära mig.
James: Du har den snart. Det kommer naturligt med åldern.
Lily: -stirrar ilsket på James-
James: -konstaterande- Vad var det jag sa?
"Det blir inte billigt att köpa hela den här högen", sade George med en snabb blick på sina föräldrar. "Lockmans böcker är väldigt dyra allihop…"
"Det ska vi nog klara", sade mrs Weasley, men hon såg bekymrad ut. "Vi kan säkert köpa en hel del av Ginnys skolsaker begagnade."
"Jaså, ska du börja på Hogwarts i år?" frågade Harry Ginny.
Hon nickade och rodnade ända ner till rötterna på sitt flammande hår medan hon lade armbågen i smöret. Lyckligtvis var det bara Harry som såg det, för just då kom Rons äldre bror Percy in i köket. Han var redan fullt påklädd, med sitt Hogwarts-prefektemblem fastsatt på den stickade tröjan.
Sirius: Låter som en jobbig typ.
James: Eller hur. Prefekter brukar vara såna…
Remus: -harklar sig- Ursäkta mig…
James/Sirius: Vad?
Remus: Jag är faktiskt prefekt.
James: Men det räknas inte.
Remus: Varför då?
Sirius: För du är en av oss, och åker vi dit så gör du också det. Och då betyder märket inte ett dugg.
James: Exakt. Så därför kan du inte ses som en äkta prefekt.
Sirius: För en äkta prefekt skulle inte umgås med någon som de vet kommer att dra dem med sig i fallet.
"God morgon, allesammans", sade Percy muntert. "Vilken härlig dag."
Han slog sig ner på den enda lediga stolen men for upp igen nästan med detsamma och drog fram en grå dammvippa med lossnande fjädrar från sitsen under sig
Sirius: Om en dammvippa ser ut så borde man skaffa sig en ny.
– det var i alla fall vad Harry trodde att det var, tills han såg att den andades.
James: Sen när andas dammvippor?
"Errol!" sade Ron och tog den kraftlösa ugglan
James/Sirius: En uggla?
James: Kan de misstas för dammvippor?
Lily: Eftersom du kan misstas för intelligent så är det nog inga problem.
James: Tyst.
från Percy och drog fram ett brev under vingen på den. "Äntligen – han har med sig Hermiones svar. Jag skrev till henne och berättade att vi tänkt rädda dig från familjen Dursley."
Han bar iväg med Errol och försökte sätta honom högt upp på den pinne alldeles innanför köksdörren, men Errol ramlade genast ner därifrån så Ron lade honom på diskbänken istället,
Remus: Sorgligt. De borde pensionera den.
medan han muttrade:
"Sorgligt." Sedan slet han upp Hermiones brev och läste det högt.

KÄRE RON, OCH HARRY, OM DU ÄR DÄR!
JAG HOPPAS ALLTING GICK BRA OCH ATT HARRY ÄR OKEJ OCH ATT NI INTE GJORDE NÅGOT OLAGLIGT FÖR ATT RÄDDA HONOM, RON, FÖR DET SKULLE BARA GE HONOM PROBLEM OCKSÅ. JAG HAR VARIT VÄLDIGT OROLIG, OCH OM ALLT ÄR BRA MED HARRY KAN NI VÄL GENAST SKRIVA OCH BERÄTTA DET. DET VORE KANSKE BÄTTRE OM NI ANVÄNDE EN ANNAN UGGLA, EFTERSOM JAG TROR ATT EN BREVTUR TILL SKULLE TA DÖD PÅ DEN NI HAR.
JAG HAR FÖRSTÅSS EN MASSA ATT LÄSA OCH FÖRBEREDA TILL NÄSTA SKOLÅR…"Hur kan hon tänka på det nu när vi har lov?" sade Ron förskräckt. …OCH VI SKA ÅKA TILL LONDON PÅ ONSDAG FÖR ATT KÖPA DE NYA BÖCKERNA JAG SKA HA. SKULLE VI INTE KUNNA TRÄFFAS I DIAGONGRÄNDEN?
HÖR AV ER SÅ SNART VI KAN SÅ JAG FÅR VETA VAD SOM HÄNDER.
HJÄRTLIGA HÄLSNINGAR FRÅN
HERMIONE
Sirius: Den tösen låter som en kvinnlig Remus…
James: …eller som Lily.
Sirius: Det har du rätt i.
Lily: Med andra ord en intelligent flicka.
James/Sirius: -suckar-

"Ja, det passar ju utmärkt, vi kan också åka in på onsdag och skaffa det ni behöver", sade mrs Weasley och började duka av bordet. "Vad ska ni ha för er idag allesammans?"
Harry, Ron och George tänkte gå till den lilla hästhagen uppe på kullen som familjen Weasley ägde. Den var omgiven av träd som skymde sikten från byn nedanför, vilket gjorde att de kunde träna quidditch där, så länge de inte flög för högt.
De kunde inte använda riktiga quidditchbollar, för det skulle bli svårt att förklara om de stack iväg och flög bort över byn; istället kastade de äpplen till varandra och försökte fånga dem. De turades om att rida på Harrys Nimbus Tvåtusen, som helt klart var den bästa kvasten. Rons gamla Stjärnskott blev ofta förbiflugen av fjärilar.
James: Om jag haft en sån kvast skulle jag inte ens våga ha den i garderoben. Tänk bara så pinsamt om någon hittade den…Vilken mardröm.
Fem minuter senare vandrade de uppför kullen med sina kvastkäppar över axeln. De hade frågat Percy om han ville följa med, men han hade sagt att han var upptagen. Harry hade hittills bara sett Percy vid måltiderna, han satt instängd på sitt rum resten av tiden.
Sirius: Skum kille.
James: Eller hur. Att inte vela spela quidditch…han kan inte må bra.
Lily: Han kanske tycker att han har mer givande saker att göra.
James: Vad kan vara med givande än att flyga fritt över trädkronorna, fånga bollar och visa hur bra man är?
Lily: Kanske att läsa en bok?
Sirius: En bok? Menar du allvar? Vad kan man få ut av att läsa?
Remus: Allmänbildning och avkoppling.
James: Det tror jag inte på.
Sirius: Inte jag heller.
James: Hur kan det vara avkopplande att se en massa ord som man ändå inte förstår.
Lily: Det är inte lönt att diskutera detta med dig. Vi talar inte samma språk.
James: Gör vi visst. Du talar väl inte utrikiska?
Lily: Nej. Själv nyttjar en i högre grad mer sammansatt vokabulär.
James??
Lily: Exakt.
"Jag önskar jag visste vad han höll på med", sade Fred med bekymrad min. "Han är inte sitt gamla vanliga jag. Hans examensresultat kom dagen innan du blev räddad, Harry. Han fick hela tolv HTB:n
Sirius/James: TOLV!?
James: Hur lyckades han med det?
Lily: Han pluggade.
James: Då är jag inte intresserad av att få så många.
och han gjorde nästan inget nummer av det."
"Högsta trollkarlsbetyg", förklarade George, som såg Harrys oförstående min. "Bill fick också tolv. Innan vi hinner blinka får vi kanske en förste ordningsman till i familjen. Jag tror inte jag överlever skammen."
Sirius: Det hade inte jag heller gjort.
James: Tänk bara vad lång tid det tar att bygga upp ryktet om att vara skämtaren nummer ett…
Sirius: …bara för att alla ska få reda på att man är släkt med en ordningsman.
James: De skulle skratta.
Sirius: Minst sagt…vilken skam.
Bill var den äldste av bröderna Weasley. Han och den närmaste brodern, Charlie, hade redan lämnat Hogwarts.
James: Hur många barn har den familjen egentligen?
Remus: -räknar efter- Sju.
Sirius: Snacka om att yngla av sig…
James: De är värre än kaniner.
Lily: De kanske bara tycker om barn…
James: Visst…och Snorgärsen tycker bara om att inte tvätta sig…
Sirius: Exakt. Den familjen borde skaffa sig en hobby.
Harry hade aldrig träffat någon av dem men visste att Charlie var i Rumänien, där han studerade drakar, och Bill i Egypten, där han arbetade för trollkarlsbanken Gringotts.
"Fattar inte hur mamma och pappa ska ha råd med alla våra skolgrejor i år", sade George efter ett tag. "Fem uppsättningar av Lockmanböcker! Och Ginny behöver både klädnader och ett trollspö och allt möjligt annat…"
Harry sade ingenting. Han kände sig en smula generad. Väl förvarad i ett underjordiskt kassavalv hos Gringotts i London låg nämligen en hel förmögenhet som hans föräldrar lämnat efter sig åt honom.
James: Lämnar vi mycket pengar efter oss till honom?
Lily: Vi måste verkligen ha varit välbetalda i vårt yrke.
Det var förståss bara i trollkarlsvärlden som hans pengar var värda någonting; man kunde inte använda galleoner, siklar och knutingar i mugglarbutiker.
James: De ser så dumma ut när man lämnar fram pengarna.
Lily: Har du testat?
Sirius: Visst. Vi hade tråkigt och gick till nått skumt ställe i London. Vi skulle köpa nån sak med knappar på och en lång slingrig sladd. Sen betalade vi med tretton galleoner och tre siklar.
James: De trodde vi skämtade…
Sirius: …och när vi visade att vi menade allvar…
James: …slängde de ut oss…
Sirius: …och sa åt oss att inte komma tillbaka utan riktiga pengar.
James: Det var riktigt kul.
Lily: Ni två är ju hur korkade som helst! Ni fattar väl att ni inte kan göra så! Tänk om nån kommer på vad ni är!
James: Snälla… Måla inte Moldyvort på väggen.
Sirius: Och gör ingen hippogriff av fjädern.
Han hade aldrig nämnt sitt bankkonto hos Gringotts för familjen Dursley. Han var inte säker på att de skulle hysa lika stor avsky för en stor hög med guld som de gjorde med allt annat i trollkarlsvärlden.
Lily: Han är smart den grabben. Finns det något min syster tycker om så är det pengar.
Mrs Weasley väckte dem allesammans tidigt onsdagen därpå. De satte raskt i sig ett halvt dussin baconsmörgåsar
James: -öppnar munnen för att säga något-
Remus: Inte ett ord. Ni får mat när kapitlet är slut.
James: -stänger munnen igen och ler-
var och drog sedan på sig sina rockar. Mrs Weasley tog ner en blomkruka från spiselhyllan och kikade inuti den.
"Det är nästan slut, Arthur", suckade hon. "Vi måste köpa lite mer idag…nåja, strunt i det. Gästerna först! Börja du, Harry, lille vän!"
Och hon räckte honom blomkrukan.
Harry stirrade på den.
De såg allesammans förväntansfullt på honom.
"V-vad är det meningen att jag ska göra?" stammade han.
"Han har aldrig rest med flampulver förut", sade Ron plötsligt. "Förlåt, Harry, jag tänkte inte på det."
"Aldrig?" sade mr Weasley. "Men hur kom du till Diagongränden när du skulle köpa dina skolgrejor förra året?"
"Jag tog tunnelbanan…"
"Är det sant?" sade mr Weasley ivrigt. "Fanns det rulltrappor? Hur fungerar…?"
"Inte nu, Arthur", sade mrs Weasley. "Det går mycket fortare med flampulver, lille vän. Men bevare mig väl, om du aldrig har använt det tidigare…"
"Han klarar det säkert fint, mamma", sade Fred. "Harry, titta nu bara hur vi gör." Han tog en nypa glittrande pulver ur blomkrukan, klev fram till brasan och kastade pulvret i lågorna.
Lily: Jag hatar verkligen att resa med flampulver.
James: Det är helfestligt.
Sirius: Just det…framför allt om man svamlar lite innan man ska åka…
James: …för då vet man aldrig var man hamnar…
Sirius: …och då får man ett litet äventyr.
Remus: I alla fall tills någon hittar er och skäller ut er.
James: -rycker på axlarna- Det är sånt man får ta.
Med ett dån blev elden smaragdgrön och flammade högre än Fred, som klev rakt in i den och ropade:
"Diagongränden!" I nästa ögonblick var han försvunnen.
"Du måste säga tydligt och högt var du ska", sade mrs Weasley till Harry, så George stack ner handen i blomkrukan. "Och se till att du kommer ut genom den rätta spisöppningen…"
"Den rätta vad då?" sade Harry nervöst då elden flammade upp med ett nytt dån och tog med sig George.
"Jo, det finns en förfärlig massa öppna trollkarlsspisar att välja mellan, förstår du, men bara du tydligt har sagt…"
"Han klarar det säkert, Molly. Pjoska inte nu", sade mr Weasley och försåg sig med lite flampulver han också.
"Men kära du, tänk om han kommer bort. Hur ska vi kunna förklara det för hans moster och morbror?"
"De skulle inte bry sig om det", förklarade Harry lugnande. "Dudley skulle tycka att det var ett strålande skämt om jag försvann upp i en skorsten.
James: Det skulle jag också tycka…
Lily: Men det är tragiskt att han är så medveten om att de inte skulle sakna honom.
Sirius: Man vänjer sig…jag lovar…
Lily: Och det var minst lika tragiskt.
Sirius: Tycker du synd om mig?
James: Tycker du synt om honom?
Lily: Nja…inte direkt…snarare den totala avsaknaden av tilltro till sina närmaste.
Sirius: Okej…
Bekymra er inte för det."
"Nåja, låt gå för det då, du får ge dig iväg efter Arthur", sade mrs Weasley. "När du kliver in i elden, så säg vart du ska…"
"Och håll armbågarna tätt intill sidan", rådde honom Ron.
"Och slut ögonen", sade mrs Weasley. "Sotet…"
"Skruva inte på sig", sade Ron. "För då skulle du mycket väl kunna falla ner ur fel skorsten."
"Men du får framför allt inte gripas av panik och kliva ut för tidigt. Vänta tills du får syn på Fred och George."
Harry ansträngde sig intensivt för att komma ihåg allt medan han tog en nypa flampulver och gick fram till den öppna spisen. Han drog ett djupt andetag, strödde ut pulvret i lågorna och tog ett steg framåt. Elden kändes som en varm bris. Harry öppnade munnen och svalde omedelbart en massa het aska.
"D-Dia-gongränden", hostade han fram.
James: Han kommer att hamna fel!
Lily: Hur vet du det?
Sirius: Han stammar.
Det kändes som om han sögs ner i ett jättelikt avloppshål. Han verkade snurra runt väldigt fort…dånet var öronbedövande… Han försökte hålla ögonen öppna men de virvlande gröna flammorna fick honom att må illa… Någonting hårt stötte emot hans armbåge och han drog in den tätt intill kroppen, medan han virvlade allt snabbare…nu kändes det som om kalla händer slog honom i ansiktet…När han kisade genom glasögonen såg han en suddig ström av öppna spisar och skymtade glimtar av rum utanför dem…Baconsmörgåsarna
Remus: -kastar en blick på James och Sirius som snällt håller munnarna stängda-
skvalpade runt i magen på honom… Han slöt ögonen igen och önskade att färden snart skulle ta slut, och så med ens föll han pladask på näsan ner på en kall sten och kände hur glasögonen sprack.
Yr och blåslagen, täckt med sot, tog han sig försiktigt på fötter igen och höll upp sina sönderslagna glasögon för ögonen. Han var alldeles ensam, och var han befann sig hade han ingen aning om. Allt han kunde se var att han stod i en öppen murad spis i något som såg ut som en stor, svagt upplyst trollkarlsbutik – men sakerna här inne kunde nog aldrig tänkas stå på Hogwarts skollista.
James: Låter spännande…
Lily: Låter farligt…
Sirius: Med andra ord väldigt spännande.
En glasmonter intill innehöll en skrumpnad hand på en kudde, en blodfläckad kortlek och ett stirrande öga av glas. Masker med ondskefullt utseende sneglande lömskt från väggarna, en hög människoknotor låg på disken och rostiga, spetsiga instrument hängde från krokar i taket. Men det värsta var att den mörka, trånga gatan som Harry såg genom det dammiga butiksfönstret definitivt inte var Diagongränden.
Sirius: Undrar var man kan hitta den affären?
Remus: Jag har en känsla av att vi får reda på det innan kapitlet är slut…
Lily: Och jag har en känsla av att vi inte kommer att tycka om att boken nämner det.
Remus: Håller med dig.
James: Varför då?
Remus: Med tanke på ert intresse så skulle ni bara vilja åka dit.
Sirius: -förnärmat- Då känner du inte oss.
Remus: Jo, det är just det jag gör.