Ginny slet av sig kedjan så hastigt att låset gick sönder.

(- Lily, ta med dig Harry och ge dig iväg!)

Hon stod bredvid bordet i den stora, upplysta salen där den magitekniska mässan hölls.

(Ljuset slocknade i hela huset.)

I hennes hand låg timglaset med den trasig kedjan.

(- Det är Han! Ge dig iväg! Spring! Jag försöker hålla honom tillbaka…)

Den gyllene sanden höll på att rinna ut genom en hårfin spricka i ena kupan.

(- Inte Harry, inte Harry, jag ber er, inte Harry!)

Hon kände sig yr, vad var det som hade hänt egentligen?

(- Flytta på dig, dumma flicka… Flytta på dig nu…)

Ginny. Jag är Ginevra Weasley.

(- Inte Harry, snälla, nej, ta mig, döda mig i stället…)

Ginevra Weasley, sju år gammal.

(- Inte Harry! Snälla… Ha förbarmande… ha förbarmande…)

Ginevra Weasley, sju år gammal, och snart kommer de upptäcka att jag har gjort något förbjudet.

(Ett fruktansvärt, gällt skratt. Lily skrek)

Om jag bara lägger tillbaka den…

(En grön blixt.)

Snabbt lade Ginny tillbaka smycket på bordet.

(Hela världen krängde till.)

- Hoppsan, flicka lilla, inte röra de där.

Magiteknikern vände sig mot henne med virvlande vit klädnad.

- De är ingenting för små flickor som du.

(Susandet av tiden själv i det tomma, stjärnlösa mörkret.)

- Se så, var har du dina föräldrar?

(Jag är Lily… Lily Evans… Ginny… jag är…)

- Där borta…

- Då tycker jag att du ska gå till dem, eller hur?

(…och en iskall känsla när över ett decennium suddades bort ur hennes kropp och minne.)

Ginny nickade. Hon var glad att hon inte hade gjort något med det konstiga halsbandet, det verkade läskigt. Men hur hade det kunnat gå sönder bara så där? Ginny trängde sig genom hopen av trollkarlar bort till sin far. Han hade köpt en tidning, och stod och bläddrade i den.

- Pappa…

- Vet du, Ginny, att idag fyller Harry Potter, pojken som överlevde, åtta år.

(- Det blev en pojke… Lily log glädjestrålande mot James. Då antar jag att han får heta Harry, som du ville.)

Ginny ruskade på huvudet.

- Glass. Jag vill ha glass.

- Jamen då tycker jag att vi går och köper det, log hennes far.

Ginny stack in sin hand i hans, och drog med honom bort mot glasståndet.

Ginny glömde snabbt vad som hade hänt. Ibland drömde hon konstigt, men det gjorde väl alla då och då? Och när Bill råkade kasta en förtrollning så att hennes ögon långsamt blev allt blåare, var det ingen som tänkte särskilt mycket på det heller.

Tre år senare följde Ginny med när hennes bröder skulle åka till Hogwarts. För henne var det fortfarande ett år kvar.

Ensam bland alla stressade mugglare stod en pojke med en fullastad bagagevagn. Högst upp tronade en bur med en snövit uggla. Pojken hade rufsigt, svart hår…

(- …visst är han det, Lily. Och han kommer nog växa upp till att likna sin far…)

Han gick rakt mot dem.

- Ursäkta mig… sade han.

Nu kunde Ginny se hans ansikte.

(- …men han har dina ögon.)