TigerRain a.k.a. Tara Jupp. Legolas i denna berättelsen är rasande envis, men är inte de flesta alver det?
Mer bågskytte? Får du i kapitlet efter detta tror jag -big smirk-.
Ålder? Nu kommer vi till en intressant och komplicerad fråga. Alver åldras annorlunda det vet vi och det råder alltid delade meningar om när de når stadiet av vuxen, och hur gamla de ser ut då, och hur många år de i så fall har på nacken. Själv snackar jag aldrig om tusentals år om det inte handlar om att de verkligen är ganska rutinerade. Elrond, Thranduil och Glorfindel vet vi om var med under den Sista Alliansen, det är runt en tre tusen år (rätta mig om jag har fel) innan Ringen dyker upp på nytt i Härskarringen. Denna berättelse utspelar sig innan det med några hundra år. Kan inte ge trion en bestämd ålder i år, och utseendemässigt är det inte heller så lätt. Jag har en egen uppfattning om att alvers åldrande i utseendet faktiskt beter sig som människans. Under vissa år växer vi panikartat utan att bli en dag äldre i huvudet och vissa år tvärt om. Tvillingarna kan se ut att vara runt 17, men det har inget att göra med livserfarenheten. Legolas runt en 15. Den verkliga åldern mellan dem är mer än man kan tro, mellan (rent utseendemässigt) 14-16 stannar man ganska länge. Även 17-18 som är en ganska lång period. Det betyder inte att en alv som ser på Legolas ser en femtonåring, det går inte fullt att räkna så eftersom han är betydligt äldre än ynka femton, men i alvers mått ändå bara barnet. Detta är bara mina ideer om alver och skall absolut inte blandas ihop med Tolkien. Jag vet ärligt inte hur han räknar. (Oj, lång utläggning)
Oh, btw, jag vet ärligt inte om det kommer bli en E/E/L story av detta. Kan bli vad som helst.
--
--
--
Isflamma Flera år? Nu driver du med mig, men jag uppskattar meningen. Sorry, återigen har jag tagit tid på mig, men så är det. Har semester för första gången och skall i panik hinna med att vara så hysterisk som möjligt under min lediga tid. Menmen, har jag ett fan som dig måste jag uppdatera, helt klart.
--
--
--
luthienflower Oh, tack för att jag hamnat som en av dina favoriter! Det är en stor komplimang. Yes! Jag har ett fan till! Börjar känna mig berömd!
Jo, som du säger så är det sparsamt med fanfictions på svenska och de som finns är för det mesta ganska tramsiga om jag får lov att säga så. Kul att höra att du tyckte om något på svenska. Tog tid för mig också att inse att det verkligen fanns.
-flinar- inte meningen att hålla dig vaken hela kvällen, texten försvinner ju knappast. Och här får du en dos till av tvillingarna och Legolas:
Btw, känner du, som du säger för att 'bolla' lite så finns min mail på min sida. Har även ICQ om du känner för det
--
--
--
---------------------------------------------------------------------------------------------
Sällskapet från den Gyllne Skogen stannade ytterligare tre dagar. Tre dagar där festligheterna inte slutade. Elronds fina hushåll dominerades av skratt och dryckenskap till tidig morgon. Då hälften gick och la sig gick hälften upp. Alla regler som kunde tänkas brytas bröts. Legolas stod i mitten under dessa dagar och såg förbluffat på hela utsvävelsen. Det var sant att kung Thranduils salar var mycket annorlunda och hade många andra regler än häromkring, men han hade väl aldrig trott att Imladris fridsamma paradis kunde vändas så totalt upp och ner. Det var som vårfesten hemma, och den var ökänd hos alla som kände till alver. Skillnaden var att det låg mycket rituellt över de hutlösa utsvävningarna som försikom i den mörka skogen. Detta var rent ohämmat frosseri!
Haldir visade sig mycket riktigt vara en suput som ingen kunde dricka under bordet. Efter händelserna under tävlingsdagen hade förhållandet mellan 'Lorein väktaren och den lilla prinsen från Mörkmården förändrats drastiskt. Ingen skall tro att de blev vänner, men de undvek varandra med delad respekt. Såg till att inte komma ivägen för varandra. Haldir, hur inbiten bakåtsträvare och envis centrumpunkt han än var så fanns det ingen tvekan i varför han och ingen annan var Celeborns närmsta beskyddare och högst stående kapten.
Tre dagar senare, där även Legolas kunnat slappna av och faktiskt tillåta sig att munhuggas med flertalet av Imladris krigare så dämpades sorlet och Lothloriens silvergråklädda alver gjorde sin avfärd. Med dem reste återigen Arwen. Ett styng av skuld dök upp i Legolas när han insåg att han var opassligt lättad över detta. Inget han gjorde eller inte gjorde föll den farligt vackra unga damen i smaken. Alltför väluppfostrade båda två undvek de ämnet, men det var Legolas som var tvungen att flytta på sig. Med all rätt, detta var Arwens födslohem.
"Det var då för väl. Jag började bli rädd för att de verkligen skulle tömma alla mina förråd." mumlandet kom från Elrond medan han karakteristiskt masserade sina tinningar. Följet hade försvunnit i fjärran och han tillät sig slappna av.
"Söner, Legolas, vill ni inte bli satta på jobb och reda upp i denna röran så ser ni genast till att hitta någonting att göra som ser upptaget ut"
De tre ungdomarna förstod omedelbart och gjorde sig redo att springa därifrån innan lorden kom på bättre tankar. De blev stannade redan innan de tagit första steget;
"Åh, innan jag glömmer det. Legolas, besök Glorfindel före ni gör er osynliga. Lord Celeborn lämnade visst en sak åt dig?"
"Åt mig, min lord?" Legolas blå ögon blinkade till i förvåning, men han blev bortsjasad med en sträv handrörelse. "Försvinn sa jag, för jag ser redan nu att golv behöver skuras, glas plockas upp, disk behöver..."
De var alla tre utom synhåll... och hörhåll. Artiga, uppfostrade eller belevade, de var fortfarande unga, och städjobb skydde de som pesten. Ett drag de till och med hade gemensamt med Arwen.
Efter tre rundningar i korridorerna fattade den kortaste tag i kragen på en av tvillingarna. "Stopp, El! Glorfindel, jag måste hitta honom..."
Elladan nickade med rynkad panna. "Jo, men jag vill inte stöta på någon annan som tänker ge oss jobb på vägen. Vi måste vara sluga!"
Erohir höll fullkomligt med. "Sluga som en skogsalv!" Tvillingarna stannade upp och sneglade på Legolas. Ordspråket hade bara glidit över hans läppar utan minsta tanke. Skogsalven i fråga tog uppenbart inte illa vid sig, utan flinade i gengäld.
"S" svarade han. "Slug som en skogsalv? Säg då vart Glorfindel håller hus så skall vi se om den legendariska slugheten kan föra oss dit."
Tvillingarna besökte varandras sinne någon sekund, båda förvånade och glada över att deras skyddsling inte bara accepterade deras sällskap, utan verkade uppskatta det dessutom.
"Känner vi Glorfindel rätt, så är han i sina egna rum. Låsta dörrar och låtsas som om han inte är inne. Han drack ikapp med Haldir i natt, dessutom tycker inte han heller om att städa."
Med ett snett flin skakade blondinen på huvudet och sökte sig korridoren ner. Bröderna, vana vid att de få gånger Legolas ledde vägen, så visste han vart han skulle, följde bara med. De kom ut i den stora samlingssalen. Slughet hos skogsalver i all ära, Legolas följde väggen till en riktigt fin fresk och försvann.
"Hej! Las, vart..." bröderna brydde sig inte ens om att bli förvånade när de fann sig vid öppningen till en lönndörr.
"Har jag någonsin sagt att jag måste ta upp detta med ada?" den ena tvillingen såg till den andra och fick ett bittert svar; "Nej, det var Jag som sa det, men det är samma sak. När här är färdigstädat så skall vi ha ett litet privat samtal med honom. Man kan inte springa runt i en ost till hus från födseln och bli undanhållen det. Snart är jag rädd att byggnaden kommer kollapsa ovanför oss, så många håligheter det verkar finnas i väggarna."
De försvann båda in efter Legolas och i det skumma mörkret hörde de hans viskande svar: "Ingen fara, El. Så många gångar är det inte, de flesta går in i varandra på ett eller annat sätt."
Det fick en fnysning till svar. Föga övertygade trevade de sig efter blondinen. När han tillslut stannade visste de såpass mycket att de gått uppför minst en våning. Elladan gick in i Legolas och Elrohir gick in i Elladan. Innan de hann protestera högt väste vägvisaren hyschande åt dem för att sedan knacka på väggen. Tystnaden var lång före han knackade igen och snart kunde alla tre höra Glorfindels bestämda röst:
"Vem är det som kommer den vägen till min kammare? Elrond?" Något jagat följde rösten och Legolas tog snabbt till orda för att stilla den legendariska krigaren.
"Nej, Glorfindel. Det är ett prov på skogsalvisk slughet!"
Elladan lutade sig över Legolas axel och ropade mot den mörka väggen. Prinsen fnös och ett dämpat skratt kom från Glorfindels rum.
Sprickan som uppstod i väggen skickade in mängder av bländande ljus, men Elrohir såg ändå när de kom ut ur gången att den hemliga ingången låg bakom ett tungt skåp.
Glorfindel satt på sängkanten i sorgligt opassande kläder för ett besök. Legolas började stamma; "L...lord Glorfindel. Jag är ledsen, vi skulle tagit den andra vä..."
Glorfindel avbröt svamlet med en handskakning. Han såg bedrövlig och bakfull ut. "Elrond skickade dig?" Det var egentligen ingen fråga. "Där borta vid fönstret, Legolas. Lord Celeborn lämnade dig någonting eftersom inget pris delades ut till tävlingens vinnare."
Legolas hade inte räknat med det. Vadet hade stått mellan Elrond och Celeborn. Han själv och Haldir hade bara varit förkämpar, och i ett sådant fall skulle möjlig belöning i hans fall utfärdas av Elrond. Nå, Imladris var inte Mörkmården, därför snurrade han runt och nalkades fönstret.
Ett litet skrik av förtjusning for genom rummet, och tvillingarna hoppade till. Legolas höll i fingrarna en långbåge av Galadrim. Det var ett mästerverk. En båge av två olika träslag, inget av dem kände han ens igen. Fina små mönster letade sig upp efter hela bågen och Legolas insåg att detta inte kunde ha varit en ren tillfällighet, för trots att en riktigt bra båge tog evigheter att göra, så hade de fina inläggen gjorts nyligen. Såg man nära formade de nämligen Mörkmårdens emblem. Hans egen kaptensgrad återfanns på flera ställen; lövet och de tre pärlorna. Symboler från Mörkmården, trädens löv, kungahusets vapenmärke och flera andra små detaljer. Den som tog sig tid att studera bågen skulle se vem den tillhörde. Trots att de skickligaste skyttarna utan tvekan fanns i Mörkmården, så fanns de skickligaste bågmakarna i Lothlorien. Deras vapen var större och kraftfullare. Upp efter väggen fanns också ett koger lutat. Det var minst lika vackert som bågen och fyllt med långa pilar. Spetsarna och träslaget sa att de kom från 'Lorien, men de hade gett dem styrfjädrar i mörkt grågrönt. Dessa fjädrärna kom från en fågel som Legolas trott bara levde i Mörkmården.
"...olas. Legolas!" Den lilla alven ryckte till, slet blicken från vapnet och såg bort mot Glorfindel.
"Vad?"
"Ta den vanliga vägen ut."
För upprymd för att alls bry sig om vilka han skulle kunna stöta på så nickade han med ett gnistrande leende. Kort därefter stod bröderna och blondinen ute i korridoren.
"El... en båge av Galadrim! Se på den!"
"Snygg, Las..." Elladan var förvisso imponerad av den frikostiga gåvan som Celeborn tagit sig tid att skänka, men fara hotade i detta huset. "Jag föreslår att vi ger oss av härifrån. Är vi snabba nog hinner vi byta om och fråga adar om vi får ge oss ut på jakt. På det viset hinner de städa innan vi är tillbaka, och du får lov att testa bågen."
..
"...och tänk inte ens på att gå i närheten av Dimmiga Bergens fot." Elrond kunde inte ge sina söner nog med förmaningar. Inte för att han egentligen var orolig för dem, de hade gett sig ut ensamma på betydligt längre färder än detta, det var mest en gammal vana. "Säker på att ni inte skall ta hästarna? Det blir enklare så..."
"Nej, det går för fort då. Hur skall vi någonsin kunna hålla oss borta i mer än två dagar om vi sitter till häst?" Elrohir fiskade fram sitt mest soliga och oemotståndliga leende. De tre ungdomarna hade allt de behövde. När Elrond såg över dem igen så var han mer än tacksam över händelserna. Legolas log, han hade en hälsosam rodnad över kinderna och ögonen glittrade när han höll i sitt nya vapen.
De gav sig av. Tio meter, sedan stannades de av Elrond igen. "Joo, Legolas..." Lorden hade vänt sig till hälften och hade ett tag om kåpans nederkant som tydligt tecken på att han var påväg därifrån. Rösten hade en hemlig underton och ungdomarna spetsade öronen.
"Ja, lord Elrond?"
"Se till att mina söner inte tar sig vatten över huvudet. Imladris är inte stort, ni kommer passera gränsen. Så vitt jag vet gäller ju vissa av dina 'regler' enbart innanför dessa linjer..." Han lät resten hänga i luften och vände sig helt om för en maklig reträtt till sin imponerande boning.
Ett illmarigt men mycket litet flin spred sig i skogsalvens ansikte. Den minen var en ammas eller livvakts mardröm. Elrond hade rätt, det hade bara stått; '... höja hand eller vapen mot någon -innanför- Imladris gränser'.
Tvillingarna fick var sin kraftig dunk i ryggen innan något brunt och grönt krönt av guld susade förbi dem.
"Försten till gränsen!"
De lite omtumlade bröderna minglade sina sinnen och tog lättjefullt upp jakten med goda förhoppningar om att de på plan mark, med sina längre ben, skulle hinna ifatt sin nyvunne kamrat innan de hann fram till floden som markerade slutet på Elronds ägor.i den riktningen.
..
Elrond talade sanning. Vattnadal var kanske berömt, vackert och gammalt, men gränserna var förbluffande små. De tre ynglingarna stod på andra sidan älven. Ganska blöta, prinsen med smutsiga knän och ett skrapsår upp efter underarmen och tvillingarna med mindre blåmärken. Bröderna hade hunnit upp honom, men hal som en ål lyckades han tillslut ta sig över den grunda floden och ta hämnd.
"Jag har sett kartor, El, men det är verkligen mindre än jag trodde." sa blondinen aningen hänfört och såg tillbaka in mot staden.
"Själva gränsen för staden är visserligen inte så vid, men lugnet sträcker sig ändå flera mil i omkrets, kapten." Rösten kom bakifrån dem och inte långt därifrån kom Tindor ut från skogsbrynet.
Alla tre var medvetna om att det fanns betydligt fler alver än bara Tindor fast de inte syntes, men det var också att räkna med. Han var klädd i Vattnadals färger och beväpnad så han var med andra ord i tjänst. Bröderna nickade och Legolas gav honom en låg bugning.
"Utom åt ett håll, Tindor " framhärdade prinsen mer allvarligt. Svaret kom tillsammans med en stillsam nick.
"Sant, kapten. Men jag är inte rätt person att försöka ge dig en lektion i kartläsning och ondskans varelser. Du kan säkert alldeles på egen hand räkna ut åt vilket håll det är."
Legolas svarade inte. Leendet hade falnat helt från de söta dragen och en bekymrad skugga föll över honom. Han visste bara alltför väl att de största och intensivaste attackerna mot det Sista Välkomnande Huset kom från Dimmiga Bergens håll. Och de drevs dit av skogsalverna. Hans eget folk från Mörkmården hade dubblerat styrkorna i de västra och sydvästra områdena av skogen. Orcherna söderifrån tvingades upp efter bergen och vättarna som kröp fram ur Dimmornas håligheter sökte sig allt oftare rakt igenom bergen för att sluta upp med onskans styrkor. Utan att för den sakens skull minska sina anfall mot den stora skogen. De blev helt enkelt fler. Och den Stora Grönskogen, Mörkmården låg som en kork för passagen att tränga in i västländerna genom passen. Om den Stora Skogen skulle falla så låg Imladris på tur. Detta var inte tankar som Legolas yttrade högt. Enbart en handfull personer kände till med vilken styrka som söderns makter faktiskt ökade i nuförtiden. Med tanke på de sparsamma kontakterna mellan de två nordligaste alvsammhällena så kände inte prinsen till lord Elronds vetskap om detta faktum. Lothlorien måste ju inse, men de hade föga att frukta. Den fristaden var stängd, låst och osynlig. Ingen kom till Caras Galadhon om de inte var välkomna.
Tindor uppmärksammade att Legolas fallit i tankar. Med alvers tålamod stod han obekymrat och väntade.
Slutligen blinkade ynglingen till, lite förvånad över att han fastnat i en så djup tankekedja att han i en bra stund helt enkelt sett förbi över axeln på Tindor och drömmande förlorat sig i sina hemtrakters riktning.
"Mina ursäkter Tindor. Det är fel av mig att tala om saker som vidrör krigsföring och politik." hasplade han ur sig. För att dra sig skickligt ur den spända situationen så vidrörde han sin Galadrim båge och slet fram ett till synes ärligt leende. "Var glad för att du är i tjänst, Noldor. Det ser ut som en orchlega innanför nådig Elronds dörrar. Vi rymmer på jakt istället."
Tindor brast i skratt. Den lilla blonda kaptenen i Mörkmårdens södra trupper hade han känt till sedan länge och bland de första ryktena som nådde honom hade just varit ynglingens brutala respektlöshet. Han tog inte illa vid sig av varken 'Noldor', liknelsen av sin stad eller det ouppfostrade sättet att tala om hans lord.
"Vackert vapen, lilla kapten," flinade han. "Ge er iväg då, men se till att ha nattvakt. Vi vaktar passen men mer än en gång har det stötts på otyg som lyckats ta andra vägar vi inte känner till. Skogarna är rapporterade lugna, men en gnutta vaksamhet kan vara på sin plats."
Ynglingarna hade förstått så mycket, men hade det inte varit säkrat så hade inte deras far släppt iväg dem så lätt. De avslutade samtalet med Tindor och gav sig av längs flodens lopp.
..
Elronds söner gjorde allt de förmådde för att stänga av en viss länk de råkade ha med Mörkmårdens yngsta prins. Inte så att de inte uppskattade den, på samma sätt som de också var rädda inför det. För de var inga nybörjare i konsten att blanda sinnen, men det hade bara varit de två. De två, och ingen annan. Det var en sak att få en stöt av Legolas tankar när de var okontrollerat starka, men det var en helt annan att befinna sig mycket nära den lilla prinsen när han själv medvetet använde det sinnet. Mer än en gång hade Elrohir snubblat till över stenar i brist på koncentration. Att gå var liksom inte en självklarhet längre när Legolas stannade, hans kropp reagerade annorlunda på det mest komiska och ändå vansinniga vis. Elladan hade det inte mycket bättre, men lite, och det berodde på att han börjat knäppa med fingrarna intill sitt eget öra och vissla en komplicerad visa.
Det hade börjat efter en timma eller så. Först hade det bara känts som ett sorl långt bak i huvudet, men allteftersom tiden gick så blev det tydligare, störde ut deras sinnen och fick dem att tänka på annat. Elladan hade i mindre panik stannat de andra två och börjat kräva ett svar av Legolas, för att det var han som ställde till det fanns det inget tvivel om.
"Träden viskar legender, myter och minnen. Alltför lång tid var det sedan jag talade med vilda träd och de tigger mig att svara dem. Om ni befann er mindre i varandras huvud, och mer i ert eget så kanske ni får konsentration nog att stänga av volymen på det," hade han sagt. Noga undvikandes det faktum att bröderna inte bara strök genom varandras sinnen numera, utan även hans.
Det hade varit för två timmar sedan. Legolas hade slutat 'tjattra' med träden, men ibland dök det ändå upp. Var gång det hände så fångades de upp med en våldsam kraft som fick Elrohir att att faktiskt glömma bort att han promenerade.
"Håller du alltid på och pratar med din omgivning på detta sättet, Las?" kom det tillslut från Elladan när han kunde samla sina egna, och bara sina egna sinnen igen.
"...nej. Kanske inte på detta sättet. Nu vänder jag mig speciellt till dem, man kan vara mer specifik i meningen då. Och 'prata' kanske inte är rätt ord." Legolas missade Elladans droppe av humor, och svarade honom lugnt och allvarligt. "Jag känner av dem. Det är jag själv som översätter deras mening till ord jag kan yttra genom munnen. "
De hade svängt av från kanten av floden och upp i skogen. Efter lite stridande viljor hade Legolas fått välja vilket håll de gick. Han hade tydligen förkärlek till besvärligt täta skogsområden. Bröderna hade båda ett och annat förslag på bättre vägar eftersom de kände området, men deras lilla blondin hade inte alls tyckt att det lät som bra val. Lätt som bara en skogsalv hade han medvetet sökt sig i sick-sack och intresserat sig för allt annat än jakt på vägen.
"...och så här tydlig kontakt jag jag väldigt sällan med dem," fortsatte Legolas. Uppslukad av omgivningen, alla nya, unga och halvvilda träd. De fyllde honom med ett otroligt nonsens, men det var minst sagt upplyftande. Dessa träden var inte gamla som de i Mörkmården. De var inte lika visa men om de var något så var de lyckligt skvallrande. "Men det stämmer att jag håller en ständig låg kontakt med naturen. Det gör ju ni också."
Tvillingarna muttrade en aning, inte riktigt med på noterna. Legolas såg däremot förvandlad ut, det var därför de inte sa emot mer. Deras tysta, artiga och envisa lilla fånge hade i skogen förtrollats till en mytisk varelse. Han pratade i en jämn ström, vidrörde växter och träd i förbifarten utan att verka lägga märket det. Utan att behöva se på marken klev han obesvärat över blommor och svampar utan att skada dem, en glimt av ett evigt flin som ständigt låg på gränsen att brista ut fick en att förstå vart många isolerade människor fått sina folksagor ifrån. Elladan och Elrohir hade inte riktigt hjärta att påminna honom om att de var ute på jakt, inte någon picknick.
Träden minskade i antal och efter ett par minuter kom de ut till en ganska stor glänta. Vattnet hade de alla hört på håll. Det var en smal flodfåra som, av det kristallklara vattnet att döma, kom från Dimmiga Bergens toppar och slingrade sig hela vägen ner för att förena mig med den större. De hade trampat på större delen av dagen utan egentligt mål. Elladan och Elrohir glada över att få röra på sig, de hade varit befriade från alla lektioner de senaste veckorna, och även om de var innerligt tacksamma för det, så innebar det också att vapenträningen var utesluten den med. De var livliga ungdomar och krävde viss rörelse.
Legolas också, för hur skickligt han än dolt det, så hade hans kropp, så fort den ansåg sig vara någorlunda hel begärt att få röra på sig. Inte nog med att han var en ung, energisk skogsalv, han hade dessutom i flertalet år legat ute med krigare som inte lät solen komma upp före dem.
Innan de hunnit komma helt ut ur gläntan stannades den uppspelta alven av Elladan. Legolas snabba reflexer uppfattade snabbt det svaga hyschandet och Elrohirs sätt att dra fram sin båge på och gå ner på ett knä. En kort sekund fylldes prinsens bröst med is och beslutsamhet. Var de under attack? Han hade inte sett eller hört någon fiende? Vad finns det för onska i skogarna om sköna Imladris som han inte kunde höra?
Någonting stämde inte ihop med Elrohirs ansiktutryck. Det var långt ifrån skrämt eller uppjagat, det var mer finurligt och upphetsat. Legolas fick en skugga mellan ögonbrynen och följde tvillingens sikte över hela gläntan och insåg vad han siktade på.
En ekorre!
Missnöjet låg kvar i hans ansikte även om musklerna i axlarna slappnade av. "Elrohir..." viskningen skulle knappast höras av djuret på andra sidan. "vad är det för mening med att skjuta ett sådant djur? Det har inte gjort dig illa, inte heller kan vi äta det. Vad driver dig?"
Elrohir såg upp från sin båge, men höll fortfarande strängen spänd. "Inte äta?" han såg ytterst förvånad ut. "Legolas, det där är harorren, den är absolut bäst att äta!"
Blå ögon blinkade oförstående. "Vi kan inte äta ekorre..." Djup misstro speglade sig i det unga ansiktet.
"Klart vi kan!" Nu var det Elladan som tog över och la en hand på den kortare grabbens axel. Nickade åt sin bror att fortsätta med det avstannade skottet och förklarade vidare. "Harorren är den bästa bland ekorrar att äta. Den är tre gånger så stor som den vanliga bruna och smakar bättre än någon kanin."
När Elladan var färdig så klang strängen från Elrohir och pilen klöv luften i en rasande fart. Det handlade om mindre än två sekunder, men två sekunder kunde avgöra liv och död om du låg ute vid Mörkmårdens södra gräns. Tvivel på om djuret verkligen var ätbart kastades åt sidan. Skottet skulle inte träffa, och det visste han redan innan det missat. Elladan, som inte var beredd, hoppade bak när Legolas piskade upp en pil från sitt koger, spann runt sin båge från axeln och drev iväg en pil med nästan onödigt våld. Tätt efter att den första pilen slog i trä så gjorde även nästa det, med undantag av att det från nacken hängde en ekorre på den sistas skaft. Död på sekunden med kapad ryggrad fanns det inte ens en dödsryckning i den där den hängde fast i trädet. Bågen Legolas bar, till skillnad från tvillingarnas, var den att detta var ingen jaktbåge. Det var ett stridsvapen och dess kraft skulle vara tillräcklig för att penetrera nackar tjockare än ungträd. Med andra ord, pilen var så djupt begravd att den knappt darrade.
"....whaow." Elrohir satt frusen på ett knä med bågen sänkt och den grönskimrande mörka blicken på pälsdjuret. Elladan, som av ren förskrämdhet knytit samman sinnet med sin kopia, yttrade den imponerade visslingen unisont. Legolas blinkade han också i förvåning, men han var också den att samla sig först och dra blicken från målet till sin båge: "Ja, det är ett mäktigt vapen... Större än min förra, men lika smidig, ändå tre gånger så stark. El, det var faktiskt svårt att dra den helt..." total hänförelse följde skogsalvens ord. Bröderna El kom ur sin trance och kisade frustrerat på honom. En uppifrån, den andra nerifrån.
"Nu var det kanske inte vapnet vi beundrade, lilla prins, men din snabbhet och skicklighet med det." Elrohirs ord rann som sirap ur munnen på honom tillsammans med ett brett flin. Legolas skakade bort känslan av att bröderna hade ett tyst meningsutbyte över huvudet på honom, och med den minen kanske han inte heller ville veta innehållet. Istället bröt han ögonblicket genom att svinga bågen över axeln och gå in i gläntan.
"Jag förstår fortfarande inte hur ni kan tycka ekorre är gott! Köttet är bittert och torrt. Ät den ni, jag har med mig annat." De hade verkligen med sig annat alla tre. Nödproviant i form av torkat kött, nötter, ost och bröd. Även färska frukter eftersom de inte skulle vara borta någon längre tid. Det och var sin bit Lembas förståss. Ett måste i var alvs lilla överlevnadskitt.
..
Två timmar senare hade de gjort sig oförskämt bekväma. Solen gick långsamt ner och färgade halva himlen indigo och andra halvan, med hjälp av endel moln, till ett pastellhav i rosa och nyanserat blått. Obesvärade av den svala kvällsluften satt de i lätta tunikor och håret fortfarande fuktigt efter badet i den lilla floden. Deras saker var utspridda, (nå, man kan inte anklaga Legolas för den saken. Drillad vana gjorde att hans packning var fullkomligt intakt och vapnet lutat mycket lättillgängligt samman med en pil nerkörd i jorden intill. Bara det han använde för stunden var uppackat). En liten eld hade gjorts upp i en cirkel av stenar som tidigare använts till eldstad åt förbipasserande. En ekorre grillades långsamt intill lågorna.
"Jag tar inte en bit förrän ni smakat först, El." Legolas var fortfarande skeptisk inför kött av denna typen, men hade lyssnat till brödernas försäkran om att de ätit detta många gånger förr. Om det var ett skämt, så var det ett dåligt ett.
"Tro mig, detta är gott." Elladan lät lagom övertygande, men det gjorde han aldrig om han fortfarande log, och det gjorde han nu. Det breddades ännu mer när hans bror gled närmare silvianprinsen och flyttade hans händer från de ljusa lockarna som han med dåligt resultat försökt trassla upp. Legolas stelnade till av ren vana när den yngre brodern lät fingrarna sjunka ner i det halvblöta håret.
"Sidh pen-ernil..." Elladan log återigen mot honom och sträckte sig fram för att vända på ekorren. "Låt honom. Det finns ingenting som är så rogivande som när Ro tar hand om ens hår."
Legolas axlar sjönk tveksamt när han slappnade av. Elrohir letade sig upp i ryggen på honom och tog itu med håret mycket expertmässigt, men utan att ha bråttom det minsta. Sättet han gjorde det på påminde prinsen om Amloth, Rhianols bror. Förföriskt, onåbart och behagligt påträngande.
Rhianol...
"Vad är det? Skall jag sluta?" Elrohirs viskning kom tillsammans med något som han inte alls var van vid; en smeksam klapp på kinden. Generat insåg han att tankarna drivit honom ljusår bort. Eller snarare bara ett par veckor, före allt hade hänt. Och sedan...
"Eh... Nej! Jag bara..." Legolas sökande i rösten avslöjade honom mer än utrycket av förvirrad saknad som han bar i ansiktet. Elladan gled närmare med en bägare i händerna som han erbjöd den yngste i trion.
"Adars vin. Han sa att vi fick ta två flaskor med oss. Han menade kanske de andra flaskorna, men hur skall jag kunna veta? Detta är både starkare och godare."
Elladan. Legolas insåg med en panikartad medvetenhet att denna noldor plötsligt kommit att stå honom närmare än någon annan på så kort tid. Håret föll fuktigt, tungt och rikt om honom. Det hölls slarvigt bort av ett läderband ganska långt ner. Det gjorde att de dövande, mörkt bruna slingorna ramade in ansiktet. Bröder till Arwen, Undomiel, de var vackra. Blandblodet gjorde dem exotiska och våldsamma att se på. Dragen rena och mer stiliga än söta. Han ägde en gard om sig som gjorde honom lockande. Som ett privat, eget område runt sig som man inte korsade utan att vanhelga. För andra. Legolas hade han släppt in från första stund, något som han inte ens hade gjort med sin syster eller far på heltid. Förutom Elrohir förståss, i detta en kopia av sin tvilling. Legolas tog emot vinet och Elrohirs fingrar återupptog arbetet med håret.
Vinet var ganska starkt, men värmande. Solen hade gått ner, och trots att de inte besvärades nämnvärt av den kyligare luften så var det inte heller hans utsida, utan insida som behövde värmas upp. Ute i skogen på nytt, under sitt eget element slappnade den strikta prinsen av. Med ett svagt, snett leende på läpparna och halvslutna ögon lutade han sig medvetet tillbaka mot Elrohir. Han blev mjukt emottagen. Håret var snart utrett men fingrarna gled fortfarande över hans tinningar och följde snart ansiktets linjer på den lilla kaptenen.
Intima stunder som denna hade han enbart med sin patrull, och långt ifrån ofta med tanke på de allt farligare skogarna. Kanske inte riktigt så intimt. Det var fel ord, för han hade flertalet gånger halvlegat upp efter någon av sina mannar med betydligt mindre kläder och umgåtts på kvällen, men det var bara någonting i Elrohirs beröring som gjorde det mer intimt. Någonting som fick Legolas maggrop att kittlas.
Det drömska ögonblicket varade kanske länge nog, men var abrupt och dramatiskt avslutat när en oväntat tyngd kastades på hans bröstkorg. Det var Elladan.
"Färdigt! Nu måste du smaka, pen-neth!" Hans ansikte sken av lycka och fingrarna var nerkladdade med ekorrfett. Doften hade varit förvånansvärt lockande och köttet som Elladan höll i såg långt ifrån oaptitligt ut, men biten som brodern höll ner till ynglingen för att mata honom med nekades.
"Knappast Dan! Du först, innan dess tar jag inte en bit av det där i munnen."
Båda bröderna skrattade och den äldre av dem gjorde inga försök alls att komma av skogsalven. Han satt utmärkt grensle över honom och stoppade biten av kött lyckligt i munnen. "Se, ingen fara. Det är lika gott som alltid. Här, Ro!" Han drog av ännu en bit kött och höll fram den till sin bror till hälften fången under Legolas. Utan att tveka tog han emot det och först efter att blondinen sett båda svälja utan att göra miner så nickade han.
"Nå, jag har aldrig hört om harorren tidigare, men den var ju rödbrun i pälsen och ganska stor. Aldrig sett dem förr. De enda ekorrarna vi har i Mörkmården är den svarta... och den rekomenderas inte att äta..."
"Var inte omöjlig nu, lillen! Öppna munnen!" Elladan nästan tvingade i Legolas köttet. Hans första reaktion var att spotta, men efter någon sekund fann han att det faktiskt smakade lika gott som det hade luktat. Bättre.
"Det var väl inte så farligt?" Elladan strålade från sin herre-på-täppan plats.
Legolas flinade till svar och tog emot en andra bit kött. "Nej, jag erkänner mig besegrad, Elrondion. Det var faktiskt...." Meningen avslutades aldrig. Tvillingarna ryckde till när de kände det välbekande och huggande draget i sina sinnen som skvallrade om Legolas omedelbara kontakt med sin omgivning. Skogsalvens utryck förändrades drastiskt till dödligt allvar. Trots sina inbitna reflexer tog han ytterligare tre tigande sekunder på sig för att verkligen vara säker. Precis när Elladan öppnade munnen för att fråga vad som stod på så fick han en knuff i bröstet så han föll av sitt 'offer'.
"Upp! Vi är inte ensamma! Grönt och svart blod närmar sig, och de vet vart vi är!"
Legolas plötsliga utfall lämnade dem chockade för ett ögonblick. Blondinen hade redan kastat sig undan från dem och hunnit slita åt sig bågen innan de kom på fötter.
"Inte ensamma? Hur vet du det, och vad är det?" Bröderna var kanske betydligt mindre vana vid ondskans varelser än silvian alven, men de var långt ifrån helt oerfarna med situationen. De kom snabbt på fötter, insåg situationens allvar, grep sina bågar och spände upp säkringen till sina alviska kortsvärd. De sökte automatiskt Legolas nästa drag, utan att egentligen märka det, för Elronds söner hade vanligtvis alltid med sig Glorfindel eller någon annan i kommando, och Legolas fann sig i sin roll förbluffande väl.
"Kan inte säga vad det är. Träden viskar om hot. Orchers och bergsvättars blod är svart. Spindlars, drakars och dimmälvors är grönt. Ulvars är svart." Det fina kogret spändes skickligt över bröstet. Vad bröderna inte tänkte på var att Legolas faktiskt enbart var beväpnad med bågen.
"Hur vet de att vi är här?" Elladan sökte febrilt med blicken in mot skogen som Legolas vänt sig emot. Mörkret hade lagt sig. Alvers syn var förträfflig, men även de hade svårt att se i mörker. Stelt väntade han på prinsens svar som faktiskt verkade dröja. Sedan...
"Tja... det kan förklara det svarta blodet. Inget på Arda har ett luktsinne som ulvar..."
Elrohir höll båge och pil redo, men det var också det enda som var säkert. Legolas insåg till sin förvåning att den yngsta av tvillingarna var skrämd, och inte så lite heller. Efter en närmare titt insåg han att Elladan var minst lika osäker.
"Men... Det kan inte vara ulv Legolas! De kommer aldrig över bergen! Varg finns, men inte ulv!" Elrohir kastade panikartat ur sig ramsan. Något iskallt fick ett grepp om hans bröstkorg när han såg den gyllne prinsens självsäkra och allvarliga min.
"Skall vi slå vad?"
Mer bågskytte? Får du i kapitlet efter detta tror jag -big smirk-.
Ålder? Nu kommer vi till en intressant och komplicerad fråga. Alver åldras annorlunda det vet vi och det råder alltid delade meningar om när de når stadiet av vuxen, och hur gamla de ser ut då, och hur många år de i så fall har på nacken. Själv snackar jag aldrig om tusentals år om det inte handlar om att de verkligen är ganska rutinerade. Elrond, Thranduil och Glorfindel vet vi om var med under den Sista Alliansen, det är runt en tre tusen år (rätta mig om jag har fel) innan Ringen dyker upp på nytt i Härskarringen. Denna berättelse utspelar sig innan det med några hundra år. Kan inte ge trion en bestämd ålder i år, och utseendemässigt är det inte heller så lätt. Jag har en egen uppfattning om att alvers åldrande i utseendet faktiskt beter sig som människans. Under vissa år växer vi panikartat utan att bli en dag äldre i huvudet och vissa år tvärt om. Tvillingarna kan se ut att vara runt 17, men det har inget att göra med livserfarenheten. Legolas runt en 15. Den verkliga åldern mellan dem är mer än man kan tro, mellan (rent utseendemässigt) 14-16 stannar man ganska länge. Även 17-18 som är en ganska lång period. Det betyder inte att en alv som ser på Legolas ser en femtonåring, det går inte fullt att räkna så eftersom han är betydligt äldre än ynka femton, men i alvers mått ändå bara barnet. Detta är bara mina ideer om alver och skall absolut inte blandas ihop med Tolkien. Jag vet ärligt inte hur han räknar. (Oj, lång utläggning)
Oh, btw, jag vet ärligt inte om det kommer bli en E/E/L story av detta. Kan bli vad som helst.
--
--
--
Isflamma Flera år? Nu driver du med mig, men jag uppskattar meningen. Sorry, återigen har jag tagit tid på mig, men så är det. Har semester för första gången och skall i panik hinna med att vara så hysterisk som möjligt under min lediga tid. Menmen, har jag ett fan som dig måste jag uppdatera, helt klart.
--
--
--
luthienflower Oh, tack för att jag hamnat som en av dina favoriter! Det är en stor komplimang. Yes! Jag har ett fan till! Börjar känna mig berömd!
Jo, som du säger så är det sparsamt med fanfictions på svenska och de som finns är för det mesta ganska tramsiga om jag får lov att säga så. Kul att höra att du tyckte om något på svenska. Tog tid för mig också att inse att det verkligen fanns.
-flinar- inte meningen att hålla dig vaken hela kvällen, texten försvinner ju knappast. Och här får du en dos till av tvillingarna och Legolas:
Btw, känner du, som du säger för att 'bolla' lite så finns min mail på min sida. Har även ICQ om du känner för det
--
--
--
---------------------------------------------------------------------------------------------
Sällskapet från den Gyllne Skogen stannade ytterligare tre dagar. Tre dagar där festligheterna inte slutade. Elronds fina hushåll dominerades av skratt och dryckenskap till tidig morgon. Då hälften gick och la sig gick hälften upp. Alla regler som kunde tänkas brytas bröts. Legolas stod i mitten under dessa dagar och såg förbluffat på hela utsvävelsen. Det var sant att kung Thranduils salar var mycket annorlunda och hade många andra regler än häromkring, men han hade väl aldrig trott att Imladris fridsamma paradis kunde vändas så totalt upp och ner. Det var som vårfesten hemma, och den var ökänd hos alla som kände till alver. Skillnaden var att det låg mycket rituellt över de hutlösa utsvävningarna som försikom i den mörka skogen. Detta var rent ohämmat frosseri!
Haldir visade sig mycket riktigt vara en suput som ingen kunde dricka under bordet. Efter händelserna under tävlingsdagen hade förhållandet mellan 'Lorein väktaren och den lilla prinsen från Mörkmården förändrats drastiskt. Ingen skall tro att de blev vänner, men de undvek varandra med delad respekt. Såg till att inte komma ivägen för varandra. Haldir, hur inbiten bakåtsträvare och envis centrumpunkt han än var så fanns det ingen tvekan i varför han och ingen annan var Celeborns närmsta beskyddare och högst stående kapten.
Tre dagar senare, där även Legolas kunnat slappna av och faktiskt tillåta sig att munhuggas med flertalet av Imladris krigare så dämpades sorlet och Lothloriens silvergråklädda alver gjorde sin avfärd. Med dem reste återigen Arwen. Ett styng av skuld dök upp i Legolas när han insåg att han var opassligt lättad över detta. Inget han gjorde eller inte gjorde föll den farligt vackra unga damen i smaken. Alltför väluppfostrade båda två undvek de ämnet, men det var Legolas som var tvungen att flytta på sig. Med all rätt, detta var Arwens födslohem.
"Det var då för väl. Jag började bli rädd för att de verkligen skulle tömma alla mina förråd." mumlandet kom från Elrond medan han karakteristiskt masserade sina tinningar. Följet hade försvunnit i fjärran och han tillät sig slappna av.
"Söner, Legolas, vill ni inte bli satta på jobb och reda upp i denna röran så ser ni genast till att hitta någonting att göra som ser upptaget ut"
De tre ungdomarna förstod omedelbart och gjorde sig redo att springa därifrån innan lorden kom på bättre tankar. De blev stannade redan innan de tagit första steget;
"Åh, innan jag glömmer det. Legolas, besök Glorfindel före ni gör er osynliga. Lord Celeborn lämnade visst en sak åt dig?"
"Åt mig, min lord?" Legolas blå ögon blinkade till i förvåning, men han blev bortsjasad med en sträv handrörelse. "Försvinn sa jag, för jag ser redan nu att golv behöver skuras, glas plockas upp, disk behöver..."
De var alla tre utom synhåll... och hörhåll. Artiga, uppfostrade eller belevade, de var fortfarande unga, och städjobb skydde de som pesten. Ett drag de till och med hade gemensamt med Arwen.
Efter tre rundningar i korridorerna fattade den kortaste tag i kragen på en av tvillingarna. "Stopp, El! Glorfindel, jag måste hitta honom..."
Elladan nickade med rynkad panna. "Jo, men jag vill inte stöta på någon annan som tänker ge oss jobb på vägen. Vi måste vara sluga!"
Erohir höll fullkomligt med. "Sluga som en skogsalv!" Tvillingarna stannade upp och sneglade på Legolas. Ordspråket hade bara glidit över hans läppar utan minsta tanke. Skogsalven i fråga tog uppenbart inte illa vid sig, utan flinade i gengäld.
"S" svarade han. "Slug som en skogsalv? Säg då vart Glorfindel håller hus så skall vi se om den legendariska slugheten kan föra oss dit."
Tvillingarna besökte varandras sinne någon sekund, båda förvånade och glada över att deras skyddsling inte bara accepterade deras sällskap, utan verkade uppskatta det dessutom.
"Känner vi Glorfindel rätt, så är han i sina egna rum. Låsta dörrar och låtsas som om han inte är inne. Han drack ikapp med Haldir i natt, dessutom tycker inte han heller om att städa."
Med ett snett flin skakade blondinen på huvudet och sökte sig korridoren ner. Bröderna, vana vid att de få gånger Legolas ledde vägen, så visste han vart han skulle, följde bara med. De kom ut i den stora samlingssalen. Slughet hos skogsalver i all ära, Legolas följde väggen till en riktigt fin fresk och försvann.
"Hej! Las, vart..." bröderna brydde sig inte ens om att bli förvånade när de fann sig vid öppningen till en lönndörr.
"Har jag någonsin sagt att jag måste ta upp detta med ada?" den ena tvillingen såg till den andra och fick ett bittert svar; "Nej, det var Jag som sa det, men det är samma sak. När här är färdigstädat så skall vi ha ett litet privat samtal med honom. Man kan inte springa runt i en ost till hus från födseln och bli undanhållen det. Snart är jag rädd att byggnaden kommer kollapsa ovanför oss, så många håligheter det verkar finnas i väggarna."
De försvann båda in efter Legolas och i det skumma mörkret hörde de hans viskande svar: "Ingen fara, El. Så många gångar är det inte, de flesta går in i varandra på ett eller annat sätt."
Det fick en fnysning till svar. Föga övertygade trevade de sig efter blondinen. När han tillslut stannade visste de såpass mycket att de gått uppför minst en våning. Elladan gick in i Legolas och Elrohir gick in i Elladan. Innan de hann protestera högt väste vägvisaren hyschande åt dem för att sedan knacka på väggen. Tystnaden var lång före han knackade igen och snart kunde alla tre höra Glorfindels bestämda röst:
"Vem är det som kommer den vägen till min kammare? Elrond?" Något jagat följde rösten och Legolas tog snabbt till orda för att stilla den legendariska krigaren.
"Nej, Glorfindel. Det är ett prov på skogsalvisk slughet!"
Elladan lutade sig över Legolas axel och ropade mot den mörka väggen. Prinsen fnös och ett dämpat skratt kom från Glorfindels rum.
Sprickan som uppstod i väggen skickade in mängder av bländande ljus, men Elrohir såg ändå när de kom ut ur gången att den hemliga ingången låg bakom ett tungt skåp.
Glorfindel satt på sängkanten i sorgligt opassande kläder för ett besök. Legolas började stamma; "L...lord Glorfindel. Jag är ledsen, vi skulle tagit den andra vä..."
Glorfindel avbröt svamlet med en handskakning. Han såg bedrövlig och bakfull ut. "Elrond skickade dig?" Det var egentligen ingen fråga. "Där borta vid fönstret, Legolas. Lord Celeborn lämnade dig någonting eftersom inget pris delades ut till tävlingens vinnare."
Legolas hade inte räknat med det. Vadet hade stått mellan Elrond och Celeborn. Han själv och Haldir hade bara varit förkämpar, och i ett sådant fall skulle möjlig belöning i hans fall utfärdas av Elrond. Nå, Imladris var inte Mörkmården, därför snurrade han runt och nalkades fönstret.
Ett litet skrik av förtjusning for genom rummet, och tvillingarna hoppade till. Legolas höll i fingrarna en långbåge av Galadrim. Det var ett mästerverk. En båge av två olika träslag, inget av dem kände han ens igen. Fina små mönster letade sig upp efter hela bågen och Legolas insåg att detta inte kunde ha varit en ren tillfällighet, för trots att en riktigt bra båge tog evigheter att göra, så hade de fina inläggen gjorts nyligen. Såg man nära formade de nämligen Mörkmårdens emblem. Hans egen kaptensgrad återfanns på flera ställen; lövet och de tre pärlorna. Symboler från Mörkmården, trädens löv, kungahusets vapenmärke och flera andra små detaljer. Den som tog sig tid att studera bågen skulle se vem den tillhörde. Trots att de skickligaste skyttarna utan tvekan fanns i Mörkmården, så fanns de skickligaste bågmakarna i Lothlorien. Deras vapen var större och kraftfullare. Upp efter väggen fanns också ett koger lutat. Det var minst lika vackert som bågen och fyllt med långa pilar. Spetsarna och träslaget sa att de kom från 'Lorien, men de hade gett dem styrfjädrar i mörkt grågrönt. Dessa fjädrärna kom från en fågel som Legolas trott bara levde i Mörkmården.
"...olas. Legolas!" Den lilla alven ryckte till, slet blicken från vapnet och såg bort mot Glorfindel.
"Vad?"
"Ta den vanliga vägen ut."
För upprymd för att alls bry sig om vilka han skulle kunna stöta på så nickade han med ett gnistrande leende. Kort därefter stod bröderna och blondinen ute i korridoren.
"El... en båge av Galadrim! Se på den!"
"Snygg, Las..." Elladan var förvisso imponerad av den frikostiga gåvan som Celeborn tagit sig tid att skänka, men fara hotade i detta huset. "Jag föreslår att vi ger oss av härifrån. Är vi snabba nog hinner vi byta om och fråga adar om vi får ge oss ut på jakt. På det viset hinner de städa innan vi är tillbaka, och du får lov att testa bågen."
..
"...och tänk inte ens på att gå i närheten av Dimmiga Bergens fot." Elrond kunde inte ge sina söner nog med förmaningar. Inte för att han egentligen var orolig för dem, de hade gett sig ut ensamma på betydligt längre färder än detta, det var mest en gammal vana. "Säker på att ni inte skall ta hästarna? Det blir enklare så..."
"Nej, det går för fort då. Hur skall vi någonsin kunna hålla oss borta i mer än två dagar om vi sitter till häst?" Elrohir fiskade fram sitt mest soliga och oemotståndliga leende. De tre ungdomarna hade allt de behövde. När Elrond såg över dem igen så var han mer än tacksam över händelserna. Legolas log, han hade en hälsosam rodnad över kinderna och ögonen glittrade när han höll i sitt nya vapen.
De gav sig av. Tio meter, sedan stannades de av Elrond igen. "Joo, Legolas..." Lorden hade vänt sig till hälften och hade ett tag om kåpans nederkant som tydligt tecken på att han var påväg därifrån. Rösten hade en hemlig underton och ungdomarna spetsade öronen.
"Ja, lord Elrond?"
"Se till att mina söner inte tar sig vatten över huvudet. Imladris är inte stort, ni kommer passera gränsen. Så vitt jag vet gäller ju vissa av dina 'regler' enbart innanför dessa linjer..." Han lät resten hänga i luften och vände sig helt om för en maklig reträtt till sin imponerande boning.
Ett illmarigt men mycket litet flin spred sig i skogsalvens ansikte. Den minen var en ammas eller livvakts mardröm. Elrond hade rätt, det hade bara stått; '... höja hand eller vapen mot någon -innanför- Imladris gränser'.
Tvillingarna fick var sin kraftig dunk i ryggen innan något brunt och grönt krönt av guld susade förbi dem.
"Försten till gränsen!"
De lite omtumlade bröderna minglade sina sinnen och tog lättjefullt upp jakten med goda förhoppningar om att de på plan mark, med sina längre ben, skulle hinna ifatt sin nyvunne kamrat innan de hann fram till floden som markerade slutet på Elronds ägor.i den riktningen.
..
Elrond talade sanning. Vattnadal var kanske berömt, vackert och gammalt, men gränserna var förbluffande små. De tre ynglingarna stod på andra sidan älven. Ganska blöta, prinsen med smutsiga knän och ett skrapsår upp efter underarmen och tvillingarna med mindre blåmärken. Bröderna hade hunnit upp honom, men hal som en ål lyckades han tillslut ta sig över den grunda floden och ta hämnd.
"Jag har sett kartor, El, men det är verkligen mindre än jag trodde." sa blondinen aningen hänfört och såg tillbaka in mot staden.
"Själva gränsen för staden är visserligen inte så vid, men lugnet sträcker sig ändå flera mil i omkrets, kapten." Rösten kom bakifrån dem och inte långt därifrån kom Tindor ut från skogsbrynet.
Alla tre var medvetna om att det fanns betydligt fler alver än bara Tindor fast de inte syntes, men det var också att räkna med. Han var klädd i Vattnadals färger och beväpnad så han var med andra ord i tjänst. Bröderna nickade och Legolas gav honom en låg bugning.
"Utom åt ett håll, Tindor " framhärdade prinsen mer allvarligt. Svaret kom tillsammans med en stillsam nick.
"Sant, kapten. Men jag är inte rätt person att försöka ge dig en lektion i kartläsning och ondskans varelser. Du kan säkert alldeles på egen hand räkna ut åt vilket håll det är."
Legolas svarade inte. Leendet hade falnat helt från de söta dragen och en bekymrad skugga föll över honom. Han visste bara alltför väl att de största och intensivaste attackerna mot det Sista Välkomnande Huset kom från Dimmiga Bergens håll. Och de drevs dit av skogsalverna. Hans eget folk från Mörkmården hade dubblerat styrkorna i de västra och sydvästra områdena av skogen. Orcherna söderifrån tvingades upp efter bergen och vättarna som kröp fram ur Dimmornas håligheter sökte sig allt oftare rakt igenom bergen för att sluta upp med onskans styrkor. Utan att för den sakens skull minska sina anfall mot den stora skogen. De blev helt enkelt fler. Och den Stora Grönskogen, Mörkmården låg som en kork för passagen att tränga in i västländerna genom passen. Om den Stora Skogen skulle falla så låg Imladris på tur. Detta var inte tankar som Legolas yttrade högt. Enbart en handfull personer kände till med vilken styrka som söderns makter faktiskt ökade i nuförtiden. Med tanke på de sparsamma kontakterna mellan de två nordligaste alvsammhällena så kände inte prinsen till lord Elronds vetskap om detta faktum. Lothlorien måste ju inse, men de hade föga att frukta. Den fristaden var stängd, låst och osynlig. Ingen kom till Caras Galadhon om de inte var välkomna.
Tindor uppmärksammade att Legolas fallit i tankar. Med alvers tålamod stod han obekymrat och väntade.
Slutligen blinkade ynglingen till, lite förvånad över att han fastnat i en så djup tankekedja att han i en bra stund helt enkelt sett förbi över axeln på Tindor och drömmande förlorat sig i sina hemtrakters riktning.
"Mina ursäkter Tindor. Det är fel av mig att tala om saker som vidrör krigsföring och politik." hasplade han ur sig. För att dra sig skickligt ur den spända situationen så vidrörde han sin Galadrim båge och slet fram ett till synes ärligt leende. "Var glad för att du är i tjänst, Noldor. Det ser ut som en orchlega innanför nådig Elronds dörrar. Vi rymmer på jakt istället."
Tindor brast i skratt. Den lilla blonda kaptenen i Mörkmårdens södra trupper hade han känt till sedan länge och bland de första ryktena som nådde honom hade just varit ynglingens brutala respektlöshet. Han tog inte illa vid sig av varken 'Noldor', liknelsen av sin stad eller det ouppfostrade sättet att tala om hans lord.
"Vackert vapen, lilla kapten," flinade han. "Ge er iväg då, men se till att ha nattvakt. Vi vaktar passen men mer än en gång har det stötts på otyg som lyckats ta andra vägar vi inte känner till. Skogarna är rapporterade lugna, men en gnutta vaksamhet kan vara på sin plats."
Ynglingarna hade förstått så mycket, men hade det inte varit säkrat så hade inte deras far släppt iväg dem så lätt. De avslutade samtalet med Tindor och gav sig av längs flodens lopp.
..
Elronds söner gjorde allt de förmådde för att stänga av en viss länk de råkade ha med Mörkmårdens yngsta prins. Inte så att de inte uppskattade den, på samma sätt som de också var rädda inför det. För de var inga nybörjare i konsten att blanda sinnen, men det hade bara varit de två. De två, och ingen annan. Det var en sak att få en stöt av Legolas tankar när de var okontrollerat starka, men det var en helt annan att befinna sig mycket nära den lilla prinsen när han själv medvetet använde det sinnet. Mer än en gång hade Elrohir snubblat till över stenar i brist på koncentration. Att gå var liksom inte en självklarhet längre när Legolas stannade, hans kropp reagerade annorlunda på det mest komiska och ändå vansinniga vis. Elladan hade det inte mycket bättre, men lite, och det berodde på att han börjat knäppa med fingrarna intill sitt eget öra och vissla en komplicerad visa.
Det hade börjat efter en timma eller så. Först hade det bara känts som ett sorl långt bak i huvudet, men allteftersom tiden gick så blev det tydligare, störde ut deras sinnen och fick dem att tänka på annat. Elladan hade i mindre panik stannat de andra två och börjat kräva ett svar av Legolas, för att det var han som ställde till det fanns det inget tvivel om.
"Träden viskar legender, myter och minnen. Alltför lång tid var det sedan jag talade med vilda träd och de tigger mig att svara dem. Om ni befann er mindre i varandras huvud, och mer i ert eget så kanske ni får konsentration nog att stänga av volymen på det," hade han sagt. Noga undvikandes det faktum att bröderna inte bara strök genom varandras sinnen numera, utan även hans.
Det hade varit för två timmar sedan. Legolas hade slutat 'tjattra' med träden, men ibland dök det ändå upp. Var gång det hände så fångades de upp med en våldsam kraft som fick Elrohir att att faktiskt glömma bort att han promenerade.
"Håller du alltid på och pratar med din omgivning på detta sättet, Las?" kom det tillslut från Elladan när han kunde samla sina egna, och bara sina egna sinnen igen.
"...nej. Kanske inte på detta sättet. Nu vänder jag mig speciellt till dem, man kan vara mer specifik i meningen då. Och 'prata' kanske inte är rätt ord." Legolas missade Elladans droppe av humor, och svarade honom lugnt och allvarligt. "Jag känner av dem. Det är jag själv som översätter deras mening till ord jag kan yttra genom munnen. "
De hade svängt av från kanten av floden och upp i skogen. Efter lite stridande viljor hade Legolas fått välja vilket håll de gick. Han hade tydligen förkärlek till besvärligt täta skogsområden. Bröderna hade båda ett och annat förslag på bättre vägar eftersom de kände området, men deras lilla blondin hade inte alls tyckt att det lät som bra val. Lätt som bara en skogsalv hade han medvetet sökt sig i sick-sack och intresserat sig för allt annat än jakt på vägen.
"...och så här tydlig kontakt jag jag väldigt sällan med dem," fortsatte Legolas. Uppslukad av omgivningen, alla nya, unga och halvvilda träd. De fyllde honom med ett otroligt nonsens, men det var minst sagt upplyftande. Dessa träden var inte gamla som de i Mörkmården. De var inte lika visa men om de var något så var de lyckligt skvallrande. "Men det stämmer att jag håller en ständig låg kontakt med naturen. Det gör ju ni också."
Tvillingarna muttrade en aning, inte riktigt med på noterna. Legolas såg däremot förvandlad ut, det var därför de inte sa emot mer. Deras tysta, artiga och envisa lilla fånge hade i skogen förtrollats till en mytisk varelse. Han pratade i en jämn ström, vidrörde växter och träd i förbifarten utan att verka lägga märket det. Utan att behöva se på marken klev han obesvärat över blommor och svampar utan att skada dem, en glimt av ett evigt flin som ständigt låg på gränsen att brista ut fick en att förstå vart många isolerade människor fått sina folksagor ifrån. Elladan och Elrohir hade inte riktigt hjärta att påminna honom om att de var ute på jakt, inte någon picknick.
Träden minskade i antal och efter ett par minuter kom de ut till en ganska stor glänta. Vattnet hade de alla hört på håll. Det var en smal flodfåra som, av det kristallklara vattnet att döma, kom från Dimmiga Bergens toppar och slingrade sig hela vägen ner för att förena mig med den större. De hade trampat på större delen av dagen utan egentligt mål. Elladan och Elrohir glada över att få röra på sig, de hade varit befriade från alla lektioner de senaste veckorna, och även om de var innerligt tacksamma för det, så innebar det också att vapenträningen var utesluten den med. De var livliga ungdomar och krävde viss rörelse.
Legolas också, för hur skickligt han än dolt det, så hade hans kropp, så fort den ansåg sig vara någorlunda hel begärt att få röra på sig. Inte nog med att han var en ung, energisk skogsalv, han hade dessutom i flertalet år legat ute med krigare som inte lät solen komma upp före dem.
Innan de hunnit komma helt ut ur gläntan stannades den uppspelta alven av Elladan. Legolas snabba reflexer uppfattade snabbt det svaga hyschandet och Elrohirs sätt att dra fram sin båge på och gå ner på ett knä. En kort sekund fylldes prinsens bröst med is och beslutsamhet. Var de under attack? Han hade inte sett eller hört någon fiende? Vad finns det för onska i skogarna om sköna Imladris som han inte kunde höra?
Någonting stämde inte ihop med Elrohirs ansiktutryck. Det var långt ifrån skrämt eller uppjagat, det var mer finurligt och upphetsat. Legolas fick en skugga mellan ögonbrynen och följde tvillingens sikte över hela gläntan och insåg vad han siktade på.
En ekorre!
Missnöjet låg kvar i hans ansikte även om musklerna i axlarna slappnade av. "Elrohir..." viskningen skulle knappast höras av djuret på andra sidan. "vad är det för mening med att skjuta ett sådant djur? Det har inte gjort dig illa, inte heller kan vi äta det. Vad driver dig?"
Elrohir såg upp från sin båge, men höll fortfarande strängen spänd. "Inte äta?" han såg ytterst förvånad ut. "Legolas, det där är harorren, den är absolut bäst att äta!"
Blå ögon blinkade oförstående. "Vi kan inte äta ekorre..." Djup misstro speglade sig i det unga ansiktet.
"Klart vi kan!" Nu var det Elladan som tog över och la en hand på den kortare grabbens axel. Nickade åt sin bror att fortsätta med det avstannade skottet och förklarade vidare. "Harorren är den bästa bland ekorrar att äta. Den är tre gånger så stor som den vanliga bruna och smakar bättre än någon kanin."
När Elladan var färdig så klang strängen från Elrohir och pilen klöv luften i en rasande fart. Det handlade om mindre än två sekunder, men två sekunder kunde avgöra liv och död om du låg ute vid Mörkmårdens södra gräns. Tvivel på om djuret verkligen var ätbart kastades åt sidan. Skottet skulle inte träffa, och det visste han redan innan det missat. Elladan, som inte var beredd, hoppade bak när Legolas piskade upp en pil från sitt koger, spann runt sin båge från axeln och drev iväg en pil med nästan onödigt våld. Tätt efter att den första pilen slog i trä så gjorde även nästa det, med undantag av att det från nacken hängde en ekorre på den sistas skaft. Död på sekunden med kapad ryggrad fanns det inte ens en dödsryckning i den där den hängde fast i trädet. Bågen Legolas bar, till skillnad från tvillingarnas, var den att detta var ingen jaktbåge. Det var ett stridsvapen och dess kraft skulle vara tillräcklig för att penetrera nackar tjockare än ungträd. Med andra ord, pilen var så djupt begravd att den knappt darrade.
"....whaow." Elrohir satt frusen på ett knä med bågen sänkt och den grönskimrande mörka blicken på pälsdjuret. Elladan, som av ren förskrämdhet knytit samman sinnet med sin kopia, yttrade den imponerade visslingen unisont. Legolas blinkade han också i förvåning, men han var också den att samla sig först och dra blicken från målet till sin båge: "Ja, det är ett mäktigt vapen... Större än min förra, men lika smidig, ändå tre gånger så stark. El, det var faktiskt svårt att dra den helt..." total hänförelse följde skogsalvens ord. Bröderna El kom ur sin trance och kisade frustrerat på honom. En uppifrån, den andra nerifrån.
"Nu var det kanske inte vapnet vi beundrade, lilla prins, men din snabbhet och skicklighet med det." Elrohirs ord rann som sirap ur munnen på honom tillsammans med ett brett flin. Legolas skakade bort känslan av att bröderna hade ett tyst meningsutbyte över huvudet på honom, och med den minen kanske han inte heller ville veta innehållet. Istället bröt han ögonblicket genom att svinga bågen över axeln och gå in i gläntan.
"Jag förstår fortfarande inte hur ni kan tycka ekorre är gott! Köttet är bittert och torrt. Ät den ni, jag har med mig annat." De hade verkligen med sig annat alla tre. Nödproviant i form av torkat kött, nötter, ost och bröd. Även färska frukter eftersom de inte skulle vara borta någon längre tid. Det och var sin bit Lembas förståss. Ett måste i var alvs lilla överlevnadskitt.
..
Två timmar senare hade de gjort sig oförskämt bekväma. Solen gick långsamt ner och färgade halva himlen indigo och andra halvan, med hjälp av endel moln, till ett pastellhav i rosa och nyanserat blått. Obesvärade av den svala kvällsluften satt de i lätta tunikor och håret fortfarande fuktigt efter badet i den lilla floden. Deras saker var utspridda, (nå, man kan inte anklaga Legolas för den saken. Drillad vana gjorde att hans packning var fullkomligt intakt och vapnet lutat mycket lättillgängligt samman med en pil nerkörd i jorden intill. Bara det han använde för stunden var uppackat). En liten eld hade gjorts upp i en cirkel av stenar som tidigare använts till eldstad åt förbipasserande. En ekorre grillades långsamt intill lågorna.
"Jag tar inte en bit förrän ni smakat först, El." Legolas var fortfarande skeptisk inför kött av denna typen, men hade lyssnat till brödernas försäkran om att de ätit detta många gånger förr. Om det var ett skämt, så var det ett dåligt ett.
"Tro mig, detta är gott." Elladan lät lagom övertygande, men det gjorde han aldrig om han fortfarande log, och det gjorde han nu. Det breddades ännu mer när hans bror gled närmare silvianprinsen och flyttade hans händer från de ljusa lockarna som han med dåligt resultat försökt trassla upp. Legolas stelnade till av ren vana när den yngre brodern lät fingrarna sjunka ner i det halvblöta håret.
"Sidh pen-ernil..." Elladan log återigen mot honom och sträckte sig fram för att vända på ekorren. "Låt honom. Det finns ingenting som är så rogivande som när Ro tar hand om ens hår."
Legolas axlar sjönk tveksamt när han slappnade av. Elrohir letade sig upp i ryggen på honom och tog itu med håret mycket expertmässigt, men utan att ha bråttom det minsta. Sättet han gjorde det på påminde prinsen om Amloth, Rhianols bror. Förföriskt, onåbart och behagligt påträngande.
Rhianol...
"Vad är det? Skall jag sluta?" Elrohirs viskning kom tillsammans med något som han inte alls var van vid; en smeksam klapp på kinden. Generat insåg han att tankarna drivit honom ljusår bort. Eller snarare bara ett par veckor, före allt hade hänt. Och sedan...
"Eh... Nej! Jag bara..." Legolas sökande i rösten avslöjade honom mer än utrycket av förvirrad saknad som han bar i ansiktet. Elladan gled närmare med en bägare i händerna som han erbjöd den yngste i trion.
"Adars vin. Han sa att vi fick ta två flaskor med oss. Han menade kanske de andra flaskorna, men hur skall jag kunna veta? Detta är både starkare och godare."
Elladan. Legolas insåg med en panikartad medvetenhet att denna noldor plötsligt kommit att stå honom närmare än någon annan på så kort tid. Håret föll fuktigt, tungt och rikt om honom. Det hölls slarvigt bort av ett läderband ganska långt ner. Det gjorde att de dövande, mörkt bruna slingorna ramade in ansiktet. Bröder till Arwen, Undomiel, de var vackra. Blandblodet gjorde dem exotiska och våldsamma att se på. Dragen rena och mer stiliga än söta. Han ägde en gard om sig som gjorde honom lockande. Som ett privat, eget område runt sig som man inte korsade utan att vanhelga. För andra. Legolas hade han släppt in från första stund, något som han inte ens hade gjort med sin syster eller far på heltid. Förutom Elrohir förståss, i detta en kopia av sin tvilling. Legolas tog emot vinet och Elrohirs fingrar återupptog arbetet med håret.
Vinet var ganska starkt, men värmande. Solen hade gått ner, och trots att de inte besvärades nämnvärt av den kyligare luften så var det inte heller hans utsida, utan insida som behövde värmas upp. Ute i skogen på nytt, under sitt eget element slappnade den strikta prinsen av. Med ett svagt, snett leende på läpparna och halvslutna ögon lutade han sig medvetet tillbaka mot Elrohir. Han blev mjukt emottagen. Håret var snart utrett men fingrarna gled fortfarande över hans tinningar och följde snart ansiktets linjer på den lilla kaptenen.
Intima stunder som denna hade han enbart med sin patrull, och långt ifrån ofta med tanke på de allt farligare skogarna. Kanske inte riktigt så intimt. Det var fel ord, för han hade flertalet gånger halvlegat upp efter någon av sina mannar med betydligt mindre kläder och umgåtts på kvällen, men det var bara någonting i Elrohirs beröring som gjorde det mer intimt. Någonting som fick Legolas maggrop att kittlas.
Det drömska ögonblicket varade kanske länge nog, men var abrupt och dramatiskt avslutat när en oväntat tyngd kastades på hans bröstkorg. Det var Elladan.
"Färdigt! Nu måste du smaka, pen-neth!" Hans ansikte sken av lycka och fingrarna var nerkladdade med ekorrfett. Doften hade varit förvånansvärt lockande och köttet som Elladan höll i såg långt ifrån oaptitligt ut, men biten som brodern höll ner till ynglingen för att mata honom med nekades.
"Knappast Dan! Du först, innan dess tar jag inte en bit av det där i munnen."
Båda bröderna skrattade och den äldre av dem gjorde inga försök alls att komma av skogsalven. Han satt utmärkt grensle över honom och stoppade biten av kött lyckligt i munnen. "Se, ingen fara. Det är lika gott som alltid. Här, Ro!" Han drog av ännu en bit kött och höll fram den till sin bror till hälften fången under Legolas. Utan att tveka tog han emot det och först efter att blondinen sett båda svälja utan att göra miner så nickade han.
"Nå, jag har aldrig hört om harorren tidigare, men den var ju rödbrun i pälsen och ganska stor. Aldrig sett dem förr. De enda ekorrarna vi har i Mörkmården är den svarta... och den rekomenderas inte att äta..."
"Var inte omöjlig nu, lillen! Öppna munnen!" Elladan nästan tvingade i Legolas köttet. Hans första reaktion var att spotta, men efter någon sekund fann han att det faktiskt smakade lika gott som det hade luktat. Bättre.
"Det var väl inte så farligt?" Elladan strålade från sin herre-på-täppan plats.
Legolas flinade till svar och tog emot en andra bit kött. "Nej, jag erkänner mig besegrad, Elrondion. Det var faktiskt...." Meningen avslutades aldrig. Tvillingarna ryckde till när de kände det välbekande och huggande draget i sina sinnen som skvallrade om Legolas omedelbara kontakt med sin omgivning. Skogsalvens utryck förändrades drastiskt till dödligt allvar. Trots sina inbitna reflexer tog han ytterligare tre tigande sekunder på sig för att verkligen vara säker. Precis när Elladan öppnade munnen för att fråga vad som stod på så fick han en knuff i bröstet så han föll av sitt 'offer'.
"Upp! Vi är inte ensamma! Grönt och svart blod närmar sig, och de vet vart vi är!"
Legolas plötsliga utfall lämnade dem chockade för ett ögonblick. Blondinen hade redan kastat sig undan från dem och hunnit slita åt sig bågen innan de kom på fötter.
"Inte ensamma? Hur vet du det, och vad är det?" Bröderna var kanske betydligt mindre vana vid ondskans varelser än silvian alven, men de var långt ifrån helt oerfarna med situationen. De kom snabbt på fötter, insåg situationens allvar, grep sina bågar och spände upp säkringen till sina alviska kortsvärd. De sökte automatiskt Legolas nästa drag, utan att egentligen märka det, för Elronds söner hade vanligtvis alltid med sig Glorfindel eller någon annan i kommando, och Legolas fann sig i sin roll förbluffande väl.
"Kan inte säga vad det är. Träden viskar om hot. Orchers och bergsvättars blod är svart. Spindlars, drakars och dimmälvors är grönt. Ulvars är svart." Det fina kogret spändes skickligt över bröstet. Vad bröderna inte tänkte på var att Legolas faktiskt enbart var beväpnad med bågen.
"Hur vet de att vi är här?" Elladan sökte febrilt med blicken in mot skogen som Legolas vänt sig emot. Mörkret hade lagt sig. Alvers syn var förträfflig, men även de hade svårt att se i mörker. Stelt väntade han på prinsens svar som faktiskt verkade dröja. Sedan...
"Tja... det kan förklara det svarta blodet. Inget på Arda har ett luktsinne som ulvar..."
Elrohir höll båge och pil redo, men det var också det enda som var säkert. Legolas insåg till sin förvåning att den yngsta av tvillingarna var skrämd, och inte så lite heller. Efter en närmare titt insåg han att Elladan var minst lika osäker.
"Men... Det kan inte vara ulv Legolas! De kommer aldrig över bergen! Varg finns, men inte ulv!" Elrohir kastade panikartat ur sig ramsan. Något iskallt fick ett grepp om hans bröstkorg när han såg den gyllne prinsens självsäkra och allvarliga min.
"Skall vi slå vad?"