Obs: Detta är mitt första försök till att skriva en fanfiction, så klanka inte på mig för mycket, oki.
Karaktärerna är inte mina, utan tillhör J.R.R. Tolkien. Endel personer, namn och annat smått och gått har jag hittat på själv, men huvudsaken är att jag frånsäger mig all rätt till de nämnda platser och karaktärer som tillhör Tolkien.
Titeln: Tro mig, alla titlar låter illa på svenska, så jag väljer Ernil som på Sindarin bertyder; Prins
"Vad var det?" Tre alver höll genast in sina hästar, när en av dem väste fram orden. Två identiska personer, med långt mörkt, nästan svart hår slöt ögonen för att låta de känsliga öronen lysstra efter varningar i vinden. Den tredje, en betydligt äldre alv, med hår som den silvrene månen, och toner av mithrill och guld vände ansiktet genast åt öster. Kisande gråblå ögon förråde att Elrohirs tysta varning inte var ett felsteg. Han skulle aldrig tagit med tvillingarna så nära gränserna av Mörkmården. Den mäktiga Gröna Skogen gick numera inte under namnet Mörkmården för intet.
"Kom." Det var en rapp order då Glorfindel gesnast tog kommandot. Han var en av de äldsta alverna som fortfarande stannade kvar vid dessa stränder, och det föll sig naturligt att han genast förde befälet när de resande slog om sin enkla jakt utflykt till allvar. Speciellt eftersom tvillingarna inte bara var unga, utan även under den blonda alvens ansvar, för att inte tala om att de var söner till Lord Elrond, den berömda helaren, lord över det sista Välkomnande huset, Imladris.
De identiska alverna föll genast in med sina hästar bakom Glorfindels vita springare. Efter bara fem minuter i total tystnad, där hästarnas hovar var det enda som kunde höras, så höjde Glorfindel en hand för att signalera halt. Med en van alvkrigares hela grace satte han av, följd av de andra två, som omedelbart drog fram sina bågar och strängade dem. De insåg allvaret när Glorfindel själv snäppte upp spännet till sitt svärd. Menade den legendariska Balrog dödaren verkligen att föra dem in i en strid? För en strid var det. De kunde höra ljuden, och trots att tvillingarna själva inte varit deltagande i mer än små jakter på de minsta snaga orcherna som förittat sig så långt som intill gränsen av Imladris, så var det ett ljud som ingen kunde ta miste på.
Glorfindell kastade ett snabbt öga bak på de två spännda alverna. De var alldeles för nära skogsalvernas och kung Thranduils gränser. Vid mer än ett tillfälle hade de båda alvrikena hamnat i regelrätt srid med varandra. Även om skogsalverna hade problem så det räckte innanför sina egna gränser, så var spänningen hög mellan rikena alltsedan splittringen av Den Sista Alliansen. Tvillingarna, Elladan och Elrohir var alldeles för unga för att ha varit med om Den Sista Alliansen, men de var inte för unga för att känna till stridigheterna mellan sin egen fars rike och kung Thranduils omfångsrika, men hemlighetsfulla Mörkmård. Medvetenheten syntes nu i deras ansikten som en påtaglig orolighet. Glorfindel suckade mångtydigt, men lät det inte synas.
"Orcher... " Glorfindels viskning var alltför låg för att en dödlig skulle kunna uppfatta den, men trots att tvillingarna var söner till en halvalv var deras sinnen lika skarpa som vilken alv som helst i deras ålder, och de uppfattade viskningen och den blonda ledarens handrörelse direkt. 'Upp i träden' sa den. De hade bågar, och skulle man gå till anfall mot orcher så fanns fördelen i träden eftersom dessa mörkrets kreatur inte kunde klättra. Nå, inte bra i alla fall, och de kom inte ens i närheten av en alv, eftersom till och med en människa skulle kunna klå dem trädvägen. Dessutom ville Glorfindel ha ungdomarna i träden, utom direkt fara.
Innom ett par sekunder befann sig alla tre bland grenarna där de rörde sig snabbt fram emot det allt mer alarmerande ljudet. Utan att Glorfindel brhövde viska ännu en varning stod det klart att det var alver som orcherna slogs emot. Skogsalver, för det fanns inga andra i dessa trakter. Alver under kung Thranduils fana.
Elrohir kastade en snabb blick på sin bror, knappt två meter ifrån honom. Identiska till utseendet, men också till mycket mer gjorde att Elladan genast vände på huvudet och mötte blicken. En nick besvarade den tysta frågan, han var inte heller bekväm med detta. Det var alver inblandade. Skogsalver, men trots allt alver. Tigande var de tacksamma över att Glorfindel var den med befälet.
Ljudet steg nu snabbt i styrka tills Elladan tyckte att det slog lock för de känsliga öronen.
Vad de fick se skulle inte lämna tvillingarnas tankar och drömmar på mycket länge, om någonsin.
Skogen, som innan varit tät, ebbade ut i en stor och vid glänta. Tunna träd gav inget skydd och ena sidan täcktes helt upp av en bergskant. Den gav varken skydd eller flykttillfälle. Sämsta tänkbara försvarsmark. Det var inte området som fångade de både ynglingarna, enbart Glorfindel som en tränad krigare hann med att notera detta. Det var slakten som fick Elladan och Elrohirs ögon att tåras.
Den ljusgröna vårmatten av tunnt gräs var svart av blod. Orchers blod hade färgat marken svart och otympliga, stympade kroppar låg utspridda överallt. På varandra, naglade till marken av välplaserade pilar, i delar där man inte kunde avgöra vilken del som hörde ihop med den andra.
Den synen var illa nog, men det var inte bara orcher som var stupade även om deras antal var fyrdubbelt emot alverna. Men bara det faktumet; där låg alver. Rött blod glimmade klart i de annalkande morgonstrålarna på himlen, tillsammans med den disiga daggdimman som desperat försökte göra sig påminnt i gläntan.
Efter de få sekunderna av chock som kom med synen drogs deras uppmärksamhet genast emot det lilla tumult som fortfarade existerade. Det liv som fortfarande fanns kvar. Elrohir fick en klump i halsen och tryckte krampaktigt handen om sin båge. Åtta orcher omringade en endaste överlevande alv. Han var liten och lätt till växten, som alla skogsalver, men kanske lite för liten. Han såg ut att vara yngre än tvillingarna själva. Det kunde inte stämma! Även om de var gamla nog att träna med vapen, och bar dem på sig, så var detta gränspatrullen för Mörkmården. Detta var tränade krigare som låg stupade och inga novis alver.
Likväl stod den lilla varelsen i mitten av orch horden med två långa alvdolkar i händerna, svarta av ondskans blod. Han var nersjunken i en deffensiv ställning, men redo att försvara sig till döden. Liksom alla skogsalver bar han ingen form av rustning och de bruna och gröna kläderna var sönerslitna, nersölade av både rött och svart blod.
Elrohir bet sin läpp hårt när han upptäckte att den lilla alven svajade, uppenbarligen sårad eller så slutkörd att han knappt orkade stå upp längre. Precis intill honom på marken låg kroppen av en alv, som han av någon anledning vägrade lämna. Inte för att det skulle göra större skillnad om han sökte skydd eller bättre läge någon annanstans. Han var uppenbart inte i stånd till att försvara sig emot de kvarlevande orcherna.
Plötsligt susade en pil, som en projektil genom luften och träffade en av orcherna i nacken. Han föll omedelbart. Det krävdes ännu en pil, ännu en fallen orch för att tvillingarna skulle kunna slita sig från den mardrömslika synen och lägga an själva då Glorfindel uppenbarligen bestämt sig. Denna alven skulle inte falla om han fick delta.
Tvillingarna var skickliga bågskyttar för sin ålder, och avstånder var inte långt. Innan orcherna hunnit reagera hade redan sex av dem fallit. Med ett morrande, som mer på minde om ett skadeskjutet rovdjur än en varelse som uppenbarligen var kapabel att smida vapen, kastade sig en av dem fram mot den lilla alven. Han kunde inte finna den gömda fienden i träden, men han skulle ta denna lilla dödsmaskin med sig i fallet.
Den farligt svajande alven tog automatiskt ett steg bak, också han paralyserad över händelserna. Innan orchen hunnit fram stannade den med ett ryck nästan i luften, och föll som en stupande häst med all sin tyngd nästan på honom. Det fick den redan obalanserade ynglingen att falla bak, snubblande. Orchen var genomborrad av tre pilar och död innan han slog i marken.
"Elladan! Elrohir! Fort, ner!" Glorfindel var redan på marken och med en van härförares hela samlade person såg han kallt ut över gläntan och förödelsen runtomkring hans fötter. Som katter slog de både tvillingarna ner på marken. Äckel och lätt panik gnistrade i deras mörkt gröna ögon när stanken av svartblod nådde deras näsborrar och fyllde deras lungor, fulländade den avskyvärda scenen som deras ögon tagit in.
"Sök efter överlevande, döda aventuella orcher" Glorfindels alltför lugna och oberörda order fick tvillingarna att se upp. Båda stod fortfarande nersjunkna på marken efter hoppet, ur stånd att samla tankarna nog för att resa sig upp. Deras identiska asikten skvallrade om en sund förvirring innan orden sjönk in tillräckligt för att de skulle kunna resa sig, slänga bågen över axeln, dra sina dolkar och skrida till verket.
Glorfindel hade samtidigt sjunkit ner på knä intill den fallne alven, men tillät sig kasta en blick bak över axeln på sina båda skyddslingar. De gick tätt samman, tyst och lätta på foten som bara alver kunde vara, som om de var rädda att de döda kunde höra dem. Glorfindel kunde inte anklaga dem, och han tänkte inte heller lägga en order om mer effektivitet. De hade klarat sig bra under omständigheterna.
"Elladan..." Elrohirs viskning vibrerade lätt och sökte sig in i Elladans tankar mer som en skakad telepatisk länk, än genom öronen. Oändligt sakta vände sig den tilltalade om och riktade sina mörkt, smaragdgröna ögon mot vad som fångat broderns uppmärksamhet. Det var en orch, genomborrad av en pil innanför axeln och farligt nära halsen. Han rörde sig inte, men andades. Tvillingarna hade dödat orcher förr, och även i närstrid, men omständigheterna var inte de samma och orchen låg intill en ljust, brunhårig alv som av bara en kort anblick sa att han hade mött Mandos hallar mycket snabbt.
"El..." Elladan rörde försiktigt vid sin kopias arm utan att någon av dem drog uppmärksamheten från den knappt levande orchen.
"Ro! Dan, sök igenom området. Se till att det är fritt från faror och gör upp en eld vid någon skyddad plats. Legolas måste ha vård nu, annars dör han av blodsförlust!"
Två huvuden flög upp och de stirrade chockerat på Glorfindel. Legolas? Kände deras mentor till namnet på skogsalven? Glorfindel var gammal, men tvillingarnas syn var inte sämre än att de direkt hade sett att skogsalven var yngre än de själva, och hela deras liv hade de legat i konstanta småtvister med alverna av den stora Mörkmården.
När Glorfindels huvud för andra gången slog upp från alven han var lutat över och borrade sig in i tvillingarna var det som om de återfick transen. Elladan böjde sig snabbt ner, som om det bara handlade om att ta livet av ett byte, och slitsade halsen av orchen. Elrohir var redan påväg bort från gläntan och in i skogan för att genomsöka området. Efter att ha dragit det svartblodiga bladet över det tunna vårgräset så gav också Elladan sig snabbt av, åt andra riktningen för att gå igenom det området.
Tjugo minuter senare satt båda tvillingarna i en liten skyddad glänta i närheten av en bäck. En mycket liten eld brann, de behövde inte värmen från den till sig själva, men vattnet höll på att värmas. De hade inte ens brytt sig om att gå tillbaka till Glorfindel för att berätta att de var färdiga. Först för att de inte under några omständigheter önskade gå tillbaka till det lilla slagfältet, sedan för att de visste att den erfarna alven skulle finna dem.
Sant som sagt, innom några ögonblick dök alven upp. I famnen bar han fortfarande den medvetslöse ynglingen. Legolas? Hade han kallat honom så? Glorfindel hade tagit av sig manteln. Flera strimlor av den var virade runt den medvetslöse alvens lemmar. Det dolde inte alls blodet. Det låg fortfarande kväljande rött i hans ansikte samman med smuts och guldblonda hårslingor som klistrat sig vid det. Det fanns på de trasiga kläderna och även upp över Glorfindels armar där han hade kavlat upp tunikan för att den inte skulle vara ivägen.
Tvillingarna satt tysta och såg oavvänt på scenen när deras lärare la ner skogsalven på tvillingarnas mantlar som de lagt ut redan innan. Utan omsvep började han på nytt knyta upp bandagen och frilägga såren som han desperat försökt stoppa från blodflödet.
Elrohir reste sig och ordnade omedelbart med vattnet. Det var enbart några utvalda få som såg skillnad på tvillingarnas ansikten och samma sak gällde deras förvirrande lika personlighet, men det fanns klara skillnader som de som varit nära dem när de växt upp kände till. De behärskade de flesta situationer relativt lika, men ändå så var det Elrohir, den, med minuter, yngre brodern som ägde det mjuka handlaget. Bejakade det empatiska mer på instinkt, samtidigt som Elladan underförstått var den som naturligast slet tag i situationer av mindre känslig natur. Därför föll det sig fullkomligt naturligt att det var Elrohir som på Glorfindels lågmälda och enkla order beredde örter i två olika blandningar, räckte fram det varma vattnet och rev sönder en av sina rena tunikor som han haft i ränseln.
Glorfindel gjorde det bästa han kunde. Trots tusentals år av erfarenhet så var han ingen helare, han var en lärare och en krigare. Men som krigare (och definitivt som mentor åt de båda tvillingarna) hade han sett till både större och mindre skador förr.
Elladan som satt tigande och såg på tyckte inte alls om utrycket i Glorfindels ansikte. Det sa honom att saker inte alls stod rätt till och strimla efter strimla av Elrohirs skjorta färgades klarröda av blod, tills Elladan tvingades ta upp sig egen och ge till sin bror för att processen skulle kunna fortsätta.
Glorfindel hade med sin jaktkniv slitsat upp den unga alvens skjorta och jobbade hysteriskt med ett sår i sidan. Det var ett fult, gapande sår och blodet som kom från det var fläckat, mörkt och flammande. Tillslut skakade alven på huvudet, tog ifrån Elrohir skålen med den pastaliknande blandningen och täckte såret med det. Båda bröderna ryckte till när ett svagt, skälvande kvidande kom till svar från den fortfarande medvetslöse ynglingen, men han vaknade inte. Snabbt slog den äldre alven bandage om såret och tog hand om resten av skadorna.
När han var färdig såg inte alven bättre ut för det. Han var skrämmande blek under smutset och blodet som de inte hade haft tid att tvätta bort, och det var svårt att se hur han alls såg ut. Ett bandage var slaget om hans huvud för att hindra blod från att sippra ut och smuts från att komma in i ett otrevligt sår i pannan. Ytterligare bandage var slagna om hans midja, bröst, armar och ben. Allt i all hast, som om de hade bråttom, och det besannades också av Glorfindels nästa ord.
"Ro, hämta hästarna. Dan, släck ut elden och röj undan spåren efter oss. Vi måste skynda till er far. Min kunskap är inte nog här, Elrond måste se efter honom, annars kommer han inte kunna fly Mandos hallar."
Karaktärerna är inte mina, utan tillhör J.R.R. Tolkien. Endel personer, namn och annat smått och gått har jag hittat på själv, men huvudsaken är att jag frånsäger mig all rätt till de nämnda platser och karaktärer som tillhör Tolkien.
Titeln: Tro mig, alla titlar låter illa på svenska, så jag väljer Ernil som på Sindarin bertyder; Prins
"Vad var det?" Tre alver höll genast in sina hästar, när en av dem väste fram orden. Två identiska personer, med långt mörkt, nästan svart hår slöt ögonen för att låta de känsliga öronen lysstra efter varningar i vinden. Den tredje, en betydligt äldre alv, med hår som den silvrene månen, och toner av mithrill och guld vände ansiktet genast åt öster. Kisande gråblå ögon förråde att Elrohirs tysta varning inte var ett felsteg. Han skulle aldrig tagit med tvillingarna så nära gränserna av Mörkmården. Den mäktiga Gröna Skogen gick numera inte under namnet Mörkmården för intet.
"Kom." Det var en rapp order då Glorfindel gesnast tog kommandot. Han var en av de äldsta alverna som fortfarande stannade kvar vid dessa stränder, och det föll sig naturligt att han genast förde befälet när de resande slog om sin enkla jakt utflykt till allvar. Speciellt eftersom tvillingarna inte bara var unga, utan även under den blonda alvens ansvar, för att inte tala om att de var söner till Lord Elrond, den berömda helaren, lord över det sista Välkomnande huset, Imladris.
De identiska alverna föll genast in med sina hästar bakom Glorfindels vita springare. Efter bara fem minuter i total tystnad, där hästarnas hovar var det enda som kunde höras, så höjde Glorfindel en hand för att signalera halt. Med en van alvkrigares hela grace satte han av, följd av de andra två, som omedelbart drog fram sina bågar och strängade dem. De insåg allvaret när Glorfindel själv snäppte upp spännet till sitt svärd. Menade den legendariska Balrog dödaren verkligen att föra dem in i en strid? För en strid var det. De kunde höra ljuden, och trots att tvillingarna själva inte varit deltagande i mer än små jakter på de minsta snaga orcherna som förittat sig så långt som intill gränsen av Imladris, så var det ett ljud som ingen kunde ta miste på.
Glorfindell kastade ett snabbt öga bak på de två spännda alverna. De var alldeles för nära skogsalvernas och kung Thranduils gränser. Vid mer än ett tillfälle hade de båda alvrikena hamnat i regelrätt srid med varandra. Även om skogsalverna hade problem så det räckte innanför sina egna gränser, så var spänningen hög mellan rikena alltsedan splittringen av Den Sista Alliansen. Tvillingarna, Elladan och Elrohir var alldeles för unga för att ha varit med om Den Sista Alliansen, men de var inte för unga för att känna till stridigheterna mellan sin egen fars rike och kung Thranduils omfångsrika, men hemlighetsfulla Mörkmård. Medvetenheten syntes nu i deras ansikten som en påtaglig orolighet. Glorfindel suckade mångtydigt, men lät det inte synas.
"Orcher... " Glorfindels viskning var alltför låg för att en dödlig skulle kunna uppfatta den, men trots att tvillingarna var söner till en halvalv var deras sinnen lika skarpa som vilken alv som helst i deras ålder, och de uppfattade viskningen och den blonda ledarens handrörelse direkt. 'Upp i träden' sa den. De hade bågar, och skulle man gå till anfall mot orcher så fanns fördelen i träden eftersom dessa mörkrets kreatur inte kunde klättra. Nå, inte bra i alla fall, och de kom inte ens i närheten av en alv, eftersom till och med en människa skulle kunna klå dem trädvägen. Dessutom ville Glorfindel ha ungdomarna i träden, utom direkt fara.
Innom ett par sekunder befann sig alla tre bland grenarna där de rörde sig snabbt fram emot det allt mer alarmerande ljudet. Utan att Glorfindel brhövde viska ännu en varning stod det klart att det var alver som orcherna slogs emot. Skogsalver, för det fanns inga andra i dessa trakter. Alver under kung Thranduils fana.
Elrohir kastade en snabb blick på sin bror, knappt två meter ifrån honom. Identiska till utseendet, men också till mycket mer gjorde att Elladan genast vände på huvudet och mötte blicken. En nick besvarade den tysta frågan, han var inte heller bekväm med detta. Det var alver inblandade. Skogsalver, men trots allt alver. Tigande var de tacksamma över att Glorfindel var den med befälet.
Ljudet steg nu snabbt i styrka tills Elladan tyckte att det slog lock för de känsliga öronen.
Vad de fick se skulle inte lämna tvillingarnas tankar och drömmar på mycket länge, om någonsin.
Skogen, som innan varit tät, ebbade ut i en stor och vid glänta. Tunna träd gav inget skydd och ena sidan täcktes helt upp av en bergskant. Den gav varken skydd eller flykttillfälle. Sämsta tänkbara försvarsmark. Det var inte området som fångade de både ynglingarna, enbart Glorfindel som en tränad krigare hann med att notera detta. Det var slakten som fick Elladan och Elrohirs ögon att tåras.
Den ljusgröna vårmatten av tunnt gräs var svart av blod. Orchers blod hade färgat marken svart och otympliga, stympade kroppar låg utspridda överallt. På varandra, naglade till marken av välplaserade pilar, i delar där man inte kunde avgöra vilken del som hörde ihop med den andra.
Den synen var illa nog, men det var inte bara orcher som var stupade även om deras antal var fyrdubbelt emot alverna. Men bara det faktumet; där låg alver. Rött blod glimmade klart i de annalkande morgonstrålarna på himlen, tillsammans med den disiga daggdimman som desperat försökte göra sig påminnt i gläntan.
Efter de få sekunderna av chock som kom med synen drogs deras uppmärksamhet genast emot det lilla tumult som fortfarade existerade. Det liv som fortfarande fanns kvar. Elrohir fick en klump i halsen och tryckte krampaktigt handen om sin båge. Åtta orcher omringade en endaste överlevande alv. Han var liten och lätt till växten, som alla skogsalver, men kanske lite för liten. Han såg ut att vara yngre än tvillingarna själva. Det kunde inte stämma! Även om de var gamla nog att träna med vapen, och bar dem på sig, så var detta gränspatrullen för Mörkmården. Detta var tränade krigare som låg stupade och inga novis alver.
Likväl stod den lilla varelsen i mitten av orch horden med två långa alvdolkar i händerna, svarta av ondskans blod. Han var nersjunken i en deffensiv ställning, men redo att försvara sig till döden. Liksom alla skogsalver bar han ingen form av rustning och de bruna och gröna kläderna var sönerslitna, nersölade av både rött och svart blod.
Elrohir bet sin läpp hårt när han upptäckte att den lilla alven svajade, uppenbarligen sårad eller så slutkörd att han knappt orkade stå upp längre. Precis intill honom på marken låg kroppen av en alv, som han av någon anledning vägrade lämna. Inte för att det skulle göra större skillnad om han sökte skydd eller bättre läge någon annanstans. Han var uppenbart inte i stånd till att försvara sig emot de kvarlevande orcherna.
Plötsligt susade en pil, som en projektil genom luften och träffade en av orcherna i nacken. Han föll omedelbart. Det krävdes ännu en pil, ännu en fallen orch för att tvillingarna skulle kunna slita sig från den mardrömslika synen och lägga an själva då Glorfindel uppenbarligen bestämt sig. Denna alven skulle inte falla om han fick delta.
Tvillingarna var skickliga bågskyttar för sin ålder, och avstånder var inte långt. Innan orcherna hunnit reagera hade redan sex av dem fallit. Med ett morrande, som mer på minde om ett skadeskjutet rovdjur än en varelse som uppenbarligen var kapabel att smida vapen, kastade sig en av dem fram mot den lilla alven. Han kunde inte finna den gömda fienden i träden, men han skulle ta denna lilla dödsmaskin med sig i fallet.
Den farligt svajande alven tog automatiskt ett steg bak, också han paralyserad över händelserna. Innan orchen hunnit fram stannade den med ett ryck nästan i luften, och föll som en stupande häst med all sin tyngd nästan på honom. Det fick den redan obalanserade ynglingen att falla bak, snubblande. Orchen var genomborrad av tre pilar och död innan han slog i marken.
"Elladan! Elrohir! Fort, ner!" Glorfindel var redan på marken och med en van härförares hela samlade person såg han kallt ut över gläntan och förödelsen runtomkring hans fötter. Som katter slog de både tvillingarna ner på marken. Äckel och lätt panik gnistrade i deras mörkt gröna ögon när stanken av svartblod nådde deras näsborrar och fyllde deras lungor, fulländade den avskyvärda scenen som deras ögon tagit in.
"Sök efter överlevande, döda aventuella orcher" Glorfindels alltför lugna och oberörda order fick tvillingarna att se upp. Båda stod fortfarande nersjunkna på marken efter hoppet, ur stånd att samla tankarna nog för att resa sig upp. Deras identiska asikten skvallrade om en sund förvirring innan orden sjönk in tillräckligt för att de skulle kunna resa sig, slänga bågen över axeln, dra sina dolkar och skrida till verket.
Glorfindel hade samtidigt sjunkit ner på knä intill den fallne alven, men tillät sig kasta en blick bak över axeln på sina båda skyddslingar. De gick tätt samman, tyst och lätta på foten som bara alver kunde vara, som om de var rädda att de döda kunde höra dem. Glorfindel kunde inte anklaga dem, och han tänkte inte heller lägga en order om mer effektivitet. De hade klarat sig bra under omständigheterna.
"Elladan..." Elrohirs viskning vibrerade lätt och sökte sig in i Elladans tankar mer som en skakad telepatisk länk, än genom öronen. Oändligt sakta vände sig den tilltalade om och riktade sina mörkt, smaragdgröna ögon mot vad som fångat broderns uppmärksamhet. Det var en orch, genomborrad av en pil innanför axeln och farligt nära halsen. Han rörde sig inte, men andades. Tvillingarna hade dödat orcher förr, och även i närstrid, men omständigheterna var inte de samma och orchen låg intill en ljust, brunhårig alv som av bara en kort anblick sa att han hade mött Mandos hallar mycket snabbt.
"El..." Elladan rörde försiktigt vid sin kopias arm utan att någon av dem drog uppmärksamheten från den knappt levande orchen.
"Ro! Dan, sök igenom området. Se till att det är fritt från faror och gör upp en eld vid någon skyddad plats. Legolas måste ha vård nu, annars dör han av blodsförlust!"
Två huvuden flög upp och de stirrade chockerat på Glorfindel. Legolas? Kände deras mentor till namnet på skogsalven? Glorfindel var gammal, men tvillingarnas syn var inte sämre än att de direkt hade sett att skogsalven var yngre än de själva, och hela deras liv hade de legat i konstanta småtvister med alverna av den stora Mörkmården.
När Glorfindels huvud för andra gången slog upp från alven han var lutat över och borrade sig in i tvillingarna var det som om de återfick transen. Elladan böjde sig snabbt ner, som om det bara handlade om att ta livet av ett byte, och slitsade halsen av orchen. Elrohir var redan påväg bort från gläntan och in i skogan för att genomsöka området. Efter att ha dragit det svartblodiga bladet över det tunna vårgräset så gav också Elladan sig snabbt av, åt andra riktningen för att gå igenom det området.
Tjugo minuter senare satt båda tvillingarna i en liten skyddad glänta i närheten av en bäck. En mycket liten eld brann, de behövde inte värmen från den till sig själva, men vattnet höll på att värmas. De hade inte ens brytt sig om att gå tillbaka till Glorfindel för att berätta att de var färdiga. Först för att de inte under några omständigheter önskade gå tillbaka till det lilla slagfältet, sedan för att de visste att den erfarna alven skulle finna dem.
Sant som sagt, innom några ögonblick dök alven upp. I famnen bar han fortfarande den medvetslöse ynglingen. Legolas? Hade han kallat honom så? Glorfindel hade tagit av sig manteln. Flera strimlor av den var virade runt den medvetslöse alvens lemmar. Det dolde inte alls blodet. Det låg fortfarande kväljande rött i hans ansikte samman med smuts och guldblonda hårslingor som klistrat sig vid det. Det fanns på de trasiga kläderna och även upp över Glorfindels armar där han hade kavlat upp tunikan för att den inte skulle vara ivägen.
Tvillingarna satt tysta och såg oavvänt på scenen när deras lärare la ner skogsalven på tvillingarnas mantlar som de lagt ut redan innan. Utan omsvep började han på nytt knyta upp bandagen och frilägga såren som han desperat försökt stoppa från blodflödet.
Elrohir reste sig och ordnade omedelbart med vattnet. Det var enbart några utvalda få som såg skillnad på tvillingarnas ansikten och samma sak gällde deras förvirrande lika personlighet, men det fanns klara skillnader som de som varit nära dem när de växt upp kände till. De behärskade de flesta situationer relativt lika, men ändå så var det Elrohir, den, med minuter, yngre brodern som ägde det mjuka handlaget. Bejakade det empatiska mer på instinkt, samtidigt som Elladan underförstått var den som naturligast slet tag i situationer av mindre känslig natur. Därför föll det sig fullkomligt naturligt att det var Elrohir som på Glorfindels lågmälda och enkla order beredde örter i två olika blandningar, räckte fram det varma vattnet och rev sönder en av sina rena tunikor som han haft i ränseln.
Glorfindel gjorde det bästa han kunde. Trots tusentals år av erfarenhet så var han ingen helare, han var en lärare och en krigare. Men som krigare (och definitivt som mentor åt de båda tvillingarna) hade han sett till både större och mindre skador förr.
Elladan som satt tigande och såg på tyckte inte alls om utrycket i Glorfindels ansikte. Det sa honom att saker inte alls stod rätt till och strimla efter strimla av Elrohirs skjorta färgades klarröda av blod, tills Elladan tvingades ta upp sig egen och ge till sin bror för att processen skulle kunna fortsätta.
Glorfindel hade med sin jaktkniv slitsat upp den unga alvens skjorta och jobbade hysteriskt med ett sår i sidan. Det var ett fult, gapande sår och blodet som kom från det var fläckat, mörkt och flammande. Tillslut skakade alven på huvudet, tog ifrån Elrohir skålen med den pastaliknande blandningen och täckte såret med det. Båda bröderna ryckte till när ett svagt, skälvande kvidande kom till svar från den fortfarande medvetslöse ynglingen, men han vaknade inte. Snabbt slog den äldre alven bandage om såret och tog hand om resten av skadorna.
När han var färdig såg inte alven bättre ut för det. Han var skrämmande blek under smutset och blodet som de inte hade haft tid att tvätta bort, och det var svårt att se hur han alls såg ut. Ett bandage var slaget om hans huvud för att hindra blod från att sippra ut och smuts från att komma in i ett otrevligt sår i pannan. Ytterligare bandage var slagna om hans midja, bröst, armar och ben. Allt i all hast, som om de hade bråttom, och det besannades också av Glorfindels nästa ord.
"Ro, hämta hästarna. Dan, släck ut elden och röj undan spåren efter oss. Vi måste skynda till er far. Min kunskap är inte nog här, Elrond måste se efter honom, annars kommer han inte kunna fly Mandos hallar."