Jag gav mig av för att bli en hjälte, för att vinna ära och berömmelse, men jag kom tillbaka med något viktigare.

– Du kommer väl och hälsar på?

Han lade huvudet på sned, som alltid när han inte förstod, och jag upprepade det, väl medveten om att han inte kunde ett ord svenska. Tuuri översatte åt honom och han klappade mig på huvudet, sa något på sitt obegripliga språk innan han tog sin väska och gick genom biljettkontrollen. Jag följde honom med blicken genom fönstret, vinkade efter honom. Han såg det inte, fokuserad på den uppgift som låg framför honom. Tuuri skyndade efter honom med sin bror i släptåg. Hon vinkade mot mig, ropade något, men orden nådde inte fram, tagna av vinden.

Så försvann alla tre in i båten. Den var gigantisk, större än jättarna vi hade mött i Danmark. Torbjörn säger att den måste vara stor för att klara resan till Finland, jag önskar att de inte hade behövt åka med den.

– Ni kommer ses igen till hösten, Emil.

– Jag vet, men...

Jag suckade, det var ingen idé att förklara. Torbjörn skulle inte förstå i alla fall. Istället tog jag min ryggsäck och vände ryggen åt båten som snart skulle åka. Jag nådde trappan ner innan Torbjörns steg hördes bakom mig. Han slöt upp vid min sida, men sa inget. Tåget stod redan vid stationen och vi steg på, letade upp våra platser. Tio minuter efter avgång kunde jag inte sitta still längre.

– Jag går till matvagnen, vill du ha något?

– Vilken utmärkt idé, jag följer med.

Vi reste oss. Matvagnen var precis bredvid vår och hade redan fyllts upp av hungriga örn trängde sig förbi dem, men jag blev stående innanför dörren, kände hur det drog i mungiporna.

– Det var här det började, viskade jag.

De närmaste människorna såg mot mig och jag kände hur det brände i kinderna. Jag slog bort blicken, skyndade efter Torbjörn. Tog två mackor och skyndade tillbaka till våra platser. Där frös jag.

– Just det, du har åkt hem...

Torbjörn kom ikapp, dunkade mig i ryggen och satte sig. Jag satte mig mitt emot honom, tittade ut genom fönstret medan han berättade vad som skulle hända nu, berättade om de potentiella köparna Trond redan hade hittat, och vilka av de böcker vi hade tagit med hem som skulle säljas dyrast.

Vi passerade platsen där Tuuri nästan såg sitt första troll. Det var borta nu, nerplockat av de som arbetade med att hålla spåren rena. Han hade inte brytt sig, jag hade sett det som vardagsmat. Jag såg mot mackorna. Egentligen var jag inte hungrig, jag hade tagit dem för att de påminde mig om honom. Det var så vår vänskap hade börjat, med en macka och ett stulet pålägg. Jag satte armbågen på bordet, lutade huvudet mot handen och vände blicken genom fönstret igen.

Jag hade gett mig av för ära och berömmelse, för att bli en hjälte, men återvände med något mycket viktigare.

Jag kom tillbaks tillsammans med en vän.